Ge en flicka rätt skor, och hon kan erövra världen

Det finns väldigt många skoaffärer här i Leuven, som för övrigt är en otroligt pittoresk och på alla sätt trevlig stad. Med många skoaffärer, som sagt. Skor är ju jätteroligt, tänker ni, och absolut. Jag älskar skor. Särskilt det senaste året har jag blivit mer och mer av en skomänniska. Jag har säkert ett uppdämt skobehov efter att ha använt nästan enbart Converse sedan jag var tretton eller någonting sådant.

Förresten, för er som inte visste det, så är jag i Belgien som barnflicka åt en ettåring som heter Astrid. Så det är mitt sommarjobb att traska omkring här i tre veckor och ta hand om henne och titta på gotiska kyrkor. (Och skor).

För det här med skorna är inte bara roligt, det är också ett problem. Ett ganska stort problem som upptar mycket av min tankeverksamhet, löjligt nog. För det första är skor dyra, men det är det lilla problemet. Visst, jag har inte så mycket pengar nu, men jag kommer få pengar sedan, nämligen lönen för min tid här nere. Och visst, jag tänkte spara pengar så att jag kan åka till London i höst, och jag borde inte slösa för det är trots allt ganska många sommarveckor kvar, men ett par skor kan jag få unna mig. Det är inget tvivel om den saken.

Det stora problemet är att skor är otympliga att transportera, och min resväska var svår att få igen redan när vi skulle åka hit. Av erfarenhet vet jag också att packning minskar inte när man är borta, den snarare växer. (Även utan att man inhandlar någonting, vilket alltid har varit ett stort mysterium för mig.) Men ett par skor? Det borde väl gå att få med sig, på något sätt? Det kan väl knappast vara helt omöjligt?

För självklart har jag redan sett ett par skor. Och jag har provat dem, och jag vill ha dem. Jag ska gå och prova dem en gång till när jag får tillfälle. Faktiskt.

(Kul att jag behöver skriva ett blogginlägg för att övertala mig själv om att jag kan köpa ett par skor.)

La Belgique

Imorgon drar jag till Beligen, och stannar i tre veckor. Hittar jag något ekonomiskt sätt att få tag i internet kommer jag att blogga – och då lovar jag att göra det ofta – om inte, får ni hålla ut tills jag kommer hem igen.

Bisous!

(Ignorera det faktum att jag ska till den flamländska delen, och inte den franska.)

Idag

Jag råkade hitta gamla, sparade inlägg från en blogg jag hade när jag var femton-sexton. Det var intressant. Bland allt möjligt skräp upptäckte jag att jag till exempel relativt ofta brukade köra en dagens, som alla visst gjorde då. Så nu tänkte jag återvända till mig själv som femtonåring och publicera en dagens av idag.

Dagens…
…sysselsättning: Jag har läst (Carlos Ruiz Zafóns nya, Ängelns lek, är minst lika underbar som Vindens skugga!), gått en sväng med min moder till Nacka Forum, mest för att det inte fanns så mycket annat att göra, och ikväll ska jag fika med Denice som jag inte har träffat på ett tag.
…konstaterande: Hm. Måste man ha ett konstaterande varje dag? I så fall: Jag vill skriva. Ett mästerverk. Men det går inte så bra.
…sweetheart: -
…soundtrack: Yelles “Je veux te voir”. Kolla in videon, den är underbar.

Om bloggar

Jag har av någon underlig anledning fått ett sug efter att läsa modebloggar, så jag letade runt lite grann efter något som kunde verka intressant. Problemet med (de allra flesta) fashionpeople är att de inte är så bra med orden som jag skulle vilja. Visst, de kan vara jätteduktiga på trender, styling och allmänt ha på sig galet fina outfits och en intressant stil, men de kan inte skriva på ett sätt som blir underhållande. Och det förstör ungefär allting. Det finns såklart undantag, som DN:s Karolina Skande, och franska Garance Doré (även om jag inser att jag inte är tillräckligt bra på franska för att kunna bedöma hennes språk), och det är därför jag läser dem. Sedan finns det bloggare som Sofi Fahrman och Isabella Löwengrip som i alla fall kan den grundläggande konsten för hur man formulerar sig, vilket absolut är till deras fördel.

Det finns också de, alldeles speciella personer, som uppfyller alla kriterier jag egentligen kräver av en bloggare (och det är därför jag borde sluta bums på momangen, men det låtsas vi inte om); något intressant att säga, ett fint sätt att skriva på och förmågan att ta vackra bilder som man kan publicera. Sandra Beijer som skriver bloggen niotillfem är en sådan person. Men henne har jag redan bloggat om en gång så jag ska sluta tjata. Dock är det såhär att jag hittade en till person som uppfyllde alla kriterier, men hon finns inte på riktigt. Malmöoperans pr-blogg Black Ascot, som skrevs av en påhittad Östermalmsflicka vid namn Erica Ascot, verkar vara en underbar blogg. Jag läste ett inlägg, och reagerade genast på språket. Det var vackert, genomtänkt, som taget ur en roman. Det är synd att jag inte hittade den tidigare, för nu är den avslutad och det känns lite sent att sätta igång och läsa. Man vill ju inte vara efter.

Jag tror att bloggosfären skulle tjäna på om alla tänkte lite extra på sina formuleringar. Om man likställde bloggar med saker som publiceras i tidningar och böcker. Om hela samhället tog internet lite mer på allvar. Det finns märkliga, enligt mig störtlöjliga personer som då och då kommer med förslag om att man ska säkra kvaliteten på världens bloggar genom att kontrollera dem, genom att upprätta någon form av myndighet som ska agera förlag och styra över vad som publiceras och inte. Fel, fel, fel. Internet är fritt och om någon kommer och tar mitt fria internet ifrån mig ska den dö en långsam, plågsam död i ensamhet. Typ. Jag skulle inte vilja vara utan alla miljoners miljarders bloggar som finns. Men jag har en önskan om att hitta fler av de där guldkornen. Att hitta flera bloggare som har något att säga, och som kan säga det på ett intressant sätt.

You’re a wizard, Harry

Jag har en ny dator, som jag bloggar ifrån just i detta ögonblick. Det är ganska så underbart.

Idag har jag läst ut Harry Potter and the Philosopher’s Stone för tredje (!) gången. Det är löjligt att jag inte har läst den fler gånger än så. Den är så fin, så välformulerad och jag känner att jag inte kan skriva om det här på ett intressant sätt. Jag tog den ur bokhyllan en dag när jag var deppig, och när jag hade läst sista sidan var jag lycklig, that’s it.

Imorgon har jag ett stort, onödigt prov i engelska. Som är frivilligt, och som jag till och med betalar för. Det kan vara en av de stördaste grejerna jag har gjort i mitt liv. Två veckor efter studenten sätter jag mig ner en hel jävla dag för att göra ett engelskaprov som kostar 1700 spänn. I och för sig betalar skolan 1000, och min far har bidragat med 500, men det är principen. Om jag klarar det, och jag säger verkligen om, för det är inte precis som att jag har pluggat, så får jag ett certificat där det står att jag kan prata engelska på en viss nivå. Det certificatet kan vara bra att ha när man söker jobb eller ska plugga utomlands. Intalar jag mig. Ibland känner jag mig onödigt Hermione-ambitiös.

Regn

Det regnar. Jag sitter och gör tackkort som jag ska skicka ut till alla som kom på min studentmottagning. Jag vill hellre parkhänga med jordgubbar och solsken.

Imorgon ska jag kanske förhoppningsvis eventuellt (snälla!) köpa mig en laptop. Jag är så lycklig. En data till moi. En egen. Lyllos mig.

Student 2009

Jag på biblioteket

“Hej, jag är här för att bekänna mina synder, eh … jag menar, betala mina skulder.”

Är det bara jag som fortfarande är lite rädd för bibliotekarier?

Likriktning

För ett par dagar sedan var jag inne på Akademibokhandeln en sväng, mest bara för att titta runt. Jag köper aldrig böcker där, eftersom det är alldeles för dyrt, men jag tycker att det är en trevlig plats att vara på (särskilt den i Skrapan för där har de sådana där roliga hängstolar). Hur som helst så fick jag syn på två av mina favoritförfattares nya böcker: Lyckan är en sällsam fågel av Anna Gavalda och Ängelns lek av Carlos Ruiz Zafón. Jag ser väldigt mycket fram emot att läsa dem båda, men det var inte det jag skulle berätta om utan upptäckten jag gjorde på bokhandeln; nämligen att de har otroligt lika omslag. Vid första anblicken trodde jag att det var en bok som var uppställd på pallen, och inte två.

                    

Det är löjligt så lika de är. Betyder det här att jag har en otroligt likriktad smak när det gäller böcker, eller att förlagen är fånigt likriktade när det gäller formgivningen av omslagen? Jag kan hålla med om att författarna spelar inom samma genre, och att båda omslagen tilltalar mig, men det känns ändå lite jobbigt att de är så lika. Det får mig att framstå som en person som bara läser en typ av böcker, och det gör jag faktiskt inte. Jag gillar mångfald och har svårt för personer som bara läser deckare, eller bara historiska romaner om starka kvinnor skrivna av amerikanskor, eller bara Twilight, eller bara Gossip Girl-serien, eller bara biografier, eller bara … ja, ni förstår poängen.

Om skrivande

Jag har funderat på vem som tog min inspiration. Jag har inte kommit på svaret.

Man borde kunna upprätta något slags steg-för-stegprogram för att hitta tillbaka till sin kreativitet, eller hur? Likt sådant man tar till för att bli av med drogberoende, börja plugga ordentligt, hantera osunda relationer. Man kanske skulle göra en psykoanalys på sig själv, hitta flummiga episoder i ens barndom som lett till att man blev översvämmad av ord vid femton års ålder men såhär fyra år senare verkar ha använt upp allihop. Tänk om varje människa blir tilldelad en viss mängd av ord som man har rätt att spendera. Kastar man bort alla på sagoberättelser när man är elva är det stopp sedan, liksom. Vilken hemsk tanke. Jag älskar mina sagor från mellanstadiet. Utan dem hade jag knappast varit där jag är idag, i mitt skrivande. Var är jag idag i mitt skrivande? På samma fucking place som jag var för tre-fyra år sedan. Det skrämmer mig.

För jag utvecklas inte längre. Jag skriver inte längre. Jag har haft skrivkramp i nästan två år. Vad gör man?

Tar till ett steg-för-stegprogram. Börjar enkelt, opretantiöst. Tvingar sig själv att skriva lite, varje dag. Och försöker bortse från det faktum att man har lovat sig just det här i snart två år. Men jag måste hitta tillbaka, och det snart. För jag känner någonstans att jag har så mycket kvar att säga. Det är som att jag nästan ska sprängas, får svårt att andas, eftersom orden inte hittar sin väg ut. Fingrarna spelar inte över tangentbordet. De släpar sig fram. En liten mening i taget. Vilket i och för sig alltid är ett första steg. Någonstans måste man börja.

Om ni hör från mig om ett par dagar, och jag gnäller över att jag har misslyckats igen, att det inte går, att jag inte vet vad jag ska ta mig till, så snälla: Greppa mig hårt om axlarna, skaka mig ovarsamt och ryt åt mig att för att komma någonstans Elin, så måste du för fan anstränga dig lite.