Un bon week-end

Jag har brytit mitt tråk-mönster och haft en riktigt bra helg. I fredags träffade jag Charlotta för en fika. (Ni förstår inte hur mycket jag fikar nu för tiden. Det är absurt. Jag tänker inte säga att jag kommer att bli tjock om jag förtsätter såhär, för det kommer jag antagligen inte att bli. Däremot kommer jag snart att ha lagt typ tusen spänn på fika.) Det var supermys att träffa henne innan hon åker iväg till London, dit alla tydligen åker den här hösten. När vi hade ätit upp våra bullar tog vi en promenix till Stadshuset, för att jag hade lovat att hjälpa mamma att bära hem en massa saker från hennes jobb.

Senare på kvällen åkte jag in till stan igen, för att jag och Maria och Therese hade tänkt gå till Metro. Det var galet roligt faktiskt, jag hade saknat att gå ut utan att jag egentligen hade fattat det. På Metro träffade vi dessutom Pauline, som vi hängde med jättemycket i grundskolan men typ inte har träffat sedan dess. Det var ganska vrickat att se henne igen efter tre och ett halvt år, men ockå fantastiskt roligt såklart. Hon var sig lik. Sedan träffade vi också typ fem andra personer från grundskoletiden på L’Estradska, vilket jag tyckte var ganska knasigt. Särskilt när man upptäcker att människor man knappt pratat med någonsin på en halv nanosekund kommer ihåg ens fullständiga namn. Men det var en lyckad kväll!

Igår hade min kompis Elsa en liten födelsedagsmottagning hemma hos sig på eftermiddagen, eftersom hon har fyllt arton nu i veckan. Jag och Mina gick dit och hade mysigt och åt en underbart god linssoppa som hennes pappa hade lagat (Elsas alltså). Tack för det!

Och idag är det söndag. Sedan jag slutade plugga älskar jag verkligen söndagar. Under gymnasiet hade jag periodvis grav söndagsångest, eftersom söndagar är en pluggdag för de flesta, en dag då man inser hur mycket grejer man har att göra den kommande veckan och drabbas av ångest för att helgen redan är slut. Men inte längre! Jag har ingenting att plugga, min helg har varit jättekul och allt är upplagt för en perfekt söndag. Hittills har jag läst tidningen och bloggat, nu ska jag stryka och pyssla lite och sy i knappar i mina kläder (helt plötsligt har knapparna ramlat av typ samtliga av mina kläder, på samma gång…) och om ett par timmar ska jag traska iväg till min yoga.

Ha en härlig söndag! <3

Inspiration

Eftersom jag var så oinspirerad och otaggad på livet (till den milda grad att jag tackade nej till Hermans + onsdagspub med mina vänner) bestämde jag mig för att leta runt lite på flickr och diverse bloggar efter ny inspiration. Jag hittade det här:

priscila_tonon

**Kel-Z**

Sandra Beijer

Nu ska jag sträva efter att mitt liv ska bli lite mer som känslan i de här bilderna.

…

…

Idag är en sådan där jobbig dag när jag inte riktigt vet vad jag vill. Jag är rastlös, helt enkelt, och det är inte kul.

Lyckopiller

Igår såg jag en film som gjorde mig så himla glad. En sådan där film som får en att vilja skutta ut ur biografen och bara springa runt runt och leka flygplan på ett öde och regnvått Hötorget. En sådan där film som får en att känna sig oslagbar och snygg och som att man har alla möjligheter i världen. Som får en att känna att man kan hångla upp vem som helst på gatan och sedan bara gå vidare och musiken kommer att fortsätta att spela. Jag såg (500) Days of Summer och det är banne mig det finaste jag sett på länge.

Den innehåller dessutom snygga skådisar, ett galet bra soundtrack, många Sverige-referenser och precis den rätta indiekänslan. Se den, eller ångra er!

(Och som en bonus var Sandra Beijer på samma visning som jag, och hon var såklart jättesöt och hade sin pojkvän med sig. Det blev jag också glad av.)

Hoppsan!

Jag kom på att jag helt glömt bort att visa er mina nya skor, som jag köpte när jag inte hittade skorna jag var besatt av förra veckan. Eller, jag hittade de i grått på H&M i Nacka Forum, men jag provade dem och de satt inte alls bekvämt. Så jag köpte de här istället, och nu är jag glad!

De kanske inte syns så bra på den här bilden, men det var vad jag kunde få till i detta evinnerliga mörker. Idag såg jag dessutom en jättefin röd kjol med julaftonspotential på MQ. Jag tror att jag ska gå och prova den imorgon. Och så fortsätter mitt never ending konsumtionsberoende… Fast jag gillar det.

Sex and the City and zombies

Igår tog jag svinissprutan, och idag känner jag mig som en enarmad zombie. Jag kan knappt lyfta högerarmen överhuvudtaget, och att försöka ta på sig en tröja är som ett helt litet yogapass. Jag är säkert väldigt underhållande att titta på. Dessutom känner jag mig hängig och trött. Hon som stack nålen i mig sade att jag kunde få influensaliknande symptom. Jag trodde man vaccinerade sig för att inte få influensan. Men tydligen inte.

Nu ska jag hem till Therese för ett Sex and the City-maraton. Tjingeling!

Anywhere but here

Det regnar. Jävligt mycket. Jag skulle hellre vilja ha det såhär:

Bibliotekssystem 2.0?

Idag gav jag mig ut i det stockholmska snörusket (är det någon som förstår om nederbörden idag bestod av regn, snö eller hagel?) för att låna Fredrik Strages Fans på biblioteket. Anhalt nummer ett: Stadsbiblioteket. Men där var den utlånad. Som substitut fick jag tag på Mikrofonkåt, Strages debut, som är en reportagebok om hiphopens Sverige. Jag kände mig något besviken, hiphop är inte riktigt min tekopp.

Anhalt nummer två: biblioteket i Nacka Forum, även kallat Nacka Stadsbibliotek. Katalogsökningen visade ett innevarande exemplar. ”Tjoho”, tänkte jag och gav mig bort mot musikhyllan som beteckningen Ijx indikerar. Jag var lite fundersam, eftersom Fans inte enbart handlar om idoldyrkan av musiker, utan idoldyrkan av alla möjliga och inte minst omöjliga saker. Jag letade noggrannt bland alla Ij och Ib och In och allt vad som fanns. Det var mest biografier över Mozart och Chopin. När jag inte orkade leta längre gick jag och frågade en bibliotikarie. Hon sade att den skulle finnas i muskhyllan (nähä, det visste jag inte) och vi gick tillbaka och letade bland alla Ij och Ib och In. Fortfarande bara Chopinbiografier. När hon började leta bland konstböckerna började jag tappa tålamodet och hon föreslog att vi skulle beställa den från ett annat biblioteket. Jag gick med på det men var lite småsur över att de inte kunde hålla reda på sina egna böcker. När vi kom tillbaka till informationsdisken påpekade en annan bibliotikarie att boken enligt katalogen stod placerad under beteckningen Chiclitt. Chicklitt! Sedan hittar jag en skylt som visar att Chiclitt och Ladlitt (vad fan är Ladlitt?) står i en hylla i den bakre delen av biblioteket. Under en stor skylt som säger ”Unga läsare”. Det visar sig att samtliga ungdomsböcker, en hel rad andra böcker om ungdomar, och överhuvudtaget sjukt många böcker (ungefär halva bibliotekets samling) står under beteckningen Chiclitt/Ladlitt. Herre gud. När bibliotikarien föreslår att boken jag söker kanske finns i ett mörkbetsat träskåp som verkar innehålla diverse erotisk litteratur överger jag henne, och hittar snart min bok bland tusen andra böcker som tydligen är Chiclitt. Jag tror att jag dör lite. Okej att Hce- och Ijxsystemet kan vara lite svårt att förstå sig på vid en första anblick, men det är i alla fall bättre än att placera alla böcker under Chiclitt. Dessutom tror jag att det stavas Chiclit. Och så handlar det inte bara om ”brudlitteratur” – alltså chicks – utan är en ordlek som mixar chick med chic och därför kan man inte bara hitta på en motsvarande genre för killar och döpa den till Ladlit. Finns det en Sex and the City för killar vill jag gärna se den. Och även om det finns (vilket det säkert gör eftersom det ändå finns sjukt många böcker i världen) så tror jag knappast att det är så många att de kan ta upp ett halvt biblioteks samlingar. För att avsluta så sade jag till min erotikintresserade bibliotikare att de kanske borde tänka över placeringen av Fans, med tanke på att inte ens hon kunde hitta den, och sedan gick jag hem.

Önskelista

Jag vill…

…att Denice kommer hem nununu
…åka till Frankrike
…bli miljonär
…köpa en ny klänning
…träffa franska pojkar med lockigt hår och randiga tröjor
…att det ska bli vår
…äta lussebullar
…samtidigt som jag blir rädd när jag tänker på julen
…bli jättebra på franska
…skriva en bok

Elsas mode

För ett tag sedan i Sofis mode publicerades de två första kapitlen av nyutkomna Elsas mode av Sofi Fahrman. Den handlar om en New York-älskande 21-åring som tvingas återvända till sin hemstad Borås därför att hennes pengar tog slut. Typ. Jag kan bara säga såhär: de två första kapitlena var inte bra, och jag tvivlar på att fortsättningen blir bättre. Framförallt märks det så himla tydligt att Sofi Fahrman är journalist och inte författare, och därför borde hålla sig till det hon är bra på. Språket är direkt, händelsespammat och saknar helt naturligt invävda beskrivande ord. Istället bjuds man alltför ofta på en krystad redogörelse för vad huvudpersonen har på sig eller vilka klubbar som hon gillar att besöka. Och det blir bara ett enda drygt namedroppande av alltihopa. Okej, jag fattar att det är en roman om mode och därför är det viktigt att nämna verkliga designers, och okej att den ska vara samtida (boken är skriven och publicerad på rekordsnabb tid) och därför innehåller många referenser till nutida populärkulturella saker och personer. Men det funkar liksom inte. Första gången jag läste utdraget tyckte jag faktiskt att det var riktigt häftigt hur aktuell den var, i och med att den tog upp flertalet saker som verkligen skriker hösten 2009, men när jag har funderat på det ett tag kan jag inte låta bli att undra: är hyperaktuella, snabbproducerade böcker verkligen så kul? Jag menar, hur underhållande kommer Elsas mode att vara om två-tre år? Eller, med tanke på hur snabb modevärlden faktiskt är, kan den kännas hopplöst daterad om bara ett par månader.

Något annat jag stör mig på är hjältinnan. Som jag antar ska vara en person som man sympatiserar med och gillar, för så är det vanligen med hjältinnor, men jag kan inget annat än att tycka att hon är sorglig. Hon talar i klyshor (”Åh, gör ett undantag. Bara idag? Nästa gång jag virvlar in här lovar jag att bara ha med mig tio kilo. Max”), och när hon får frågan om vad hon är bra på, i ett samtal om karriärval, svara hon såhär: ”Åh, ja, massa saker. Känna igen kändisar på stan … Festa … Sätta trepoängare på basketplanen … Sjunga med i hårdrockslåtar.” Andra kapitlet avslutas till och med såhär: ”Redo. Redo för det hon är bäst på. Fest!”. Helt ärligt – en tjugoettåring som tycker att hon är bra på att festa…? Intressantare karaktärer har jag nog varit med om, och jag kan bara hoppas att hon utvecklas till att bli lite mer komplex senare i boken.

Egentligen tänkte jag att jag skulle läsa den i alla fall, i allmänbildande syfte. Men jag vet inte riktigt om jag pallar. Chic-lit har aldrig varit min grej, och särskilt inte när den verkar vara såhär dålig. Fast om jag får tag i den i pocket på biblioteket innan jag drar iväg till Frankrike så kanske. Jag måste ju ändå veta vad det är jag sågar.