Maybe everybody needs a slam

För att lära sig nya tricks med sin skateboard, måste man antagligen ramla ett par gånger. Man måste misslyckas, bli liggande på marken och sedan resa sig igen innan man har full koll på sina kickflips och 540. Sam är duktig med sin bräda, visst händer det att han trillar men inte särskilt ofta. I livet råkar han dock snubbla ganska rejält, och han blir liggandes ett bra tag. Det visar sig att vad han behöver för att kunna räta på sig är ett par resor – både in i framtiden och till Hastings – likväl som samtal med Tony Hawk i form av en poster i naturlig storlek.

Slam av Nick Hornby är en fullkomligt bedårande roman. Berättelser om tonårsgraviditeter verkar ju vara i ropet, och det är lätt att avfärda dem som romantiserande blaj. Hornby lyckas dock skriva en som är både rak, okomplicerad och underhållande, och som dessutom sprider en värme om kring sig som få böcker kan slå, hur mycket feel-good de än etiketteras som. Den är också skriven ut ett perspektiv som mig veterligen är ganska ovanligt. Huvudpersonen Sam kanske inte är jordens mest klipska och altruistiska sextonåring, men han är otroligt charmig och det är näst intill omöjligt att inte bli lite småkär i honom. Slam är som Juno i bokform, fast bättre. Perfekt läsning för somriga dagar i hängmattan, eller egentligen en perfekt läsning var som helst. Nick Hornby kommer med Slam att ge dig ett par ytterst angenäma timmar, så läs den!