En midsommarsaga

Jag har kommit fram till att jag inte har några direkta midsommartraditioner. Ingen tillställning med blommor och dansande barn som ska besökas, inget osmakligt sillbord som artigt måste ätas, inte ens några släktingar som jag alltid äter lunch med. Jag har förstås släktingar, men jag brukar inte äta lunch med dem på midsommar, och det var vad jag ville komma fram till. Det är inte så att min familj aktivt har valt att inte fira midsommar, absolut inte. Jag minns att jag har dansat runt en midsommarstång med farmor och farfar när jag var liten, jag har firat åländsk midsommar och jag har firat någon gång med pappa också. Dock har jag inga traditioner. Jag är inte särskilt ledsen för det, jag försöker vara en spontan människa som gillar att hitta på nya saker, och då antar jag att det är en fördel att inte vara så traditionsbunden. Jag satt helt enkelt bara och funderade över hur det kom sig.

I vilket fall som helst gjorde jag i alla fall någonting igår, och jag hoppas att ni inte blir alltför besvikna när jag berättar att det inte var så mot traditionen som man kanske kan förvänta sig efter ovanstående utläggning. Det var jag och min mamma som var hemma, eftersom min bror för tillfället är på Åland. På förmiddagen gjorde jag inget särskilt, tog det lugnt, läste Harry Potter (i skrivande stund läser jag The Half-Blood Prince – min favorit – för fjärde gången) och tja, njöt av sommarlovet. Efter lunchen, som intogs hemma i form av korv med bröd, cyklade jag och mamma iväg mot Långholmen. Det är ganska tacksamt att cykla in till stan, faktiskt. Det är i stort sett platt hela vägen. Hur som helst, när jag cyklade på Södermälarstrand, precis nedanför Hornstull, slogs jag igen av hur vackert Stockholm är. London, New York och Paris i all ära, men Stockholm är bäst. Och jag menar det, på riktigt. Blommande körsbärsträd i Kungsträdgården, en svalkande glass på ett sommarhett Nytorget, stora träd med färgsprakande löv på Djurgården och iskall snålblåst som gör att man fryser öronen av sig en januarieftermiddag på Plattan. Det är svårslaget.

För att komma till sak; anledningen till att jag och min mamma cyklade till Långholmen var att vi skulle gå på Parkteatern. Vad vi skulle se var en dans- och musikföreställning kallad Jacques Brel is alive and well and living in Paris. Den var mycket underhållande och otroligt sevärd, jag gillade särskilt ett franskt nummer där de översatte vissa specifika ord med hjälp av skyltar. När vi kom hem igen åt vi mat, och hade jordgubbar till efterrätt. En bit midsommartradition som jag gärna anammar; jordgubbar är hutlöst gott. Särskilt med chokladsås till. På tv visades filmen Chocolat, så vi bestämde oss för att titta på den. Ibland kan jag tycka att det är en otroligt uttjatad film, men nu var det längesedan jag såg den och jag måste medge att den är mysig att se en sommarkväll. På det hela taget är jag nöjd med min midsommar. Den var inte särskilt traditionell, inte heller helt anti utan ganska lagom. Vilket kanske, näst efter midsommar, är det svenskaste som finns.