I Blame Spotify

Spotify har fått mig att lyssna på musik av nostalgiska skäl. Jag vet inte riktigt hur förtjust jag är i det, egentligen. Allt började med återupptäckten av all mainstream 90-talsmusik jag lyssnade på som åttaåring, inkluderat Vengaboy’s Boom Boom Boom, han den där Martin som gjorde (Du är så) Yeah Yeah Wow Wow, Aqua och Dr Bombay.

Sedan så lät jag min nostalgitripp fara några år framåt, till Pink, Good Charlotte och … Avril Lavigne. Och det var ju det här med Avril Lavigne. Jag kan inte hjälpa det, men I sort of like her. Hennes röst är härlig på något sätt, jag gillar accenten och jag blir alltid på gott humör av låtarna. (Sk8er Boi in my heart!) Jag har dock inte lyssnat på henne seriöst sedan Under My Skin-plattan 2004, men jag har självklart inte missat releasen av The Best Damn Thing för två år sedan. Särskilt har jag inte missat singeln Girlfriend. Helt ärligt, jag tycker att det är en hejdundrande skojig och bra låt. I hemlighet har jag blivit lycklig när den har spelats på radio, och länge har jag uttryckt mina känslor för den med att ”om jag skulle vara med i Kristian Luuks talkshow Videokväll hos Luuk skulle Girlfriend med Avril Lavigne vara min skämslåt”. Men nu, tack vare eller på grund av, Spotify så har jag lyssnat på den mer och mer. Och när jag insåg hur damn snygg hon faktiskt är (jag måste på riktigt sluta vara så här ytlig) så tog jag beslutet. Avril Lavignes underbara hit Girlfriend finns nu officiellt på min iPod. Hata mig inte!

Marie-Antoinette

Jo, det var ju det här med Marie-Antoinetteuppsatsen. Som jag wainar om för allt och alla, så risken är stor att ni redan har hört det men jag passar på att klaga lite till. I offentligheten så att säga.

Jag ska skriva en uppsats om Marie-Antoinette. Jag ska skriva den på franska. Den ska vara inlämnad på onsdag morgon. Hur ska jag hinna? Det är egentligen inte så mycket fråga om tidsbrist, för jag brukar få till det på ett eller annat sätt. Och jag är uppriktigt intresserad av ämnet, det känns rätt i tiden och jag har inte hunnit tröttna. Det är bara det här med franskan. Om det inte vore för att skiten skulle vara på franska skulle jag gladeligen sätta mig ned och ägna morgondagen åt att skriva uppsatsen, och antagligen också bli klar med den framåt kvällningen. Man kan säga att det franska språket försvårar saken en smula.

Det fanns en tid när jag tyckte mycket om franska. Eller, låt mig rätta mig själv. Jag tycker fortfarande om franska. Men det fanns en tid när tyckte om franskalektionerna. Det gör jag inte längre. Franska är svårt, och jag känner mig dålig. Vår franskalärare har väldigt stor press på oss. Vilket säkert är bra, om man ser det ur det långa loppet. Men jag tycker inte om att se det ur det långa loppet, jag är ganska lat.

Ju mer jag skriver det här desto mer inser jag att jag vill hålla mig så långt borta från inställningen som presenteras ovan som möjligt. Marie-Antoinette är en högintressant person, jag tycker jättemycket om henne och tiden och miljön runt omkring. Franska är ett fantastiskt vackert språk, jag är duktig på det men jag vill bli ännu bättre. Imorgon tar jag tag i allting.

Och jag blir så uppriktigt ledsen när jag inser att det fortfarande är mitt i vintern

Jag vill ha nya ytterkläder. Jag har tröttnat på mina. Om jag hade obegränsat (eller i alla fall riktigt mycket) pengar skulle jag köpa det här:

Kappa och mössa Topshop, vantar Lindex, kängor Din sko och väska Bally Zairat.

Less Is More

Ja, så här blev det. Svenskt och minimalistiskt. Hell yeah.

Calling the Earth

Jag tänkte att jag borde ge ifrån mig ett livstecken.

Jag funderar på att testa en lite mer clean design på bloggen. Det är ungefär vad som händer. Och ni håller på att trilla av stolen av nyfikenhet, visst?

Nej, det där var faktiskt inte helt sant. Så tråkig är jag inte. Jag ska till exempel på Oasis på onsdag. Dessutom ska jag göra a whole lot of interesting stuff innan. Och efter. Jag kanske bara inte vet om det än.

Förlåt Veronica!

Det visar sig att galanomineringar, avsaknaden av priser på dessa galor och en snygg marknadsföring lönar sig.

Jag har alltid hobby-hatat Veronica Maggio. Tyckte inte om den första låten jag hörde med henne, och sedan vet ni hur det blir: ”Åh nej, Veronica Maggio, jag gillar verkligen inte henne!”. Det gick till och med så långt att jag aldrig gick på Allsång på Skansen förra sommaren, därför att mina vänner ville gå dit just när hon skulle uppträda. Snacka om att jag ångrar mig nu.

Jag tror att mitt första steg på väg mot en den ursäkt jag nu ger Veronica togs när jag fick se reklamaffischerna för hennes spelning på tunnelbanan. Och hon är så jävla snygg. Sedan satt jag och led när Kleerup – som jag på riktigt verkligen inte gillar – fick pris efter pris på Grammisgalan. Botten nåddes när EMD:s Jennie Let Me Love You röstades fram till årets låt. Bland nomineringarna fanns bland annat Måndagsbarn av Veronica Maggio. Allt det här fick mig att inse att Veronica Maggio faktiskt var överlägset bäst bland nomineringarna, och därför borde vinna. Och dessutom jättehet.

Så nu sitter jag här med originella, coola, poppiga Veronica Maggio-låtar strömmandes ur högtalarna. Så jag känner att jag är skyldig henne en ursäkt. Förlåt, Veronica!

Nick and Norah

Ni vet Junos söta pojkvän, Michael Cera? Han är med i en ny film, som heter Nick and Norah’s Infinite Playlist och har svensk biopremiär den 20 januari. Ett indiepopigt, sockervaddssött high-schoolkärleksdrama, som jag tror har alla möjligheter till att framkalla största leendet när eftertexterna börjar rulla. Tyvärr så tror jag att den här filmen ser bättre ut på papperet än vad den är i praktiken – utan ett fantastiskt roligt och rappt Diablo Cody-manus finns det en risk att det blir alldeles för stereotypiskt och wannabe. Trailern säger mig att det försöker lite för mycket, på något sätt. Men, underbara Vampire Weekend har gjort en av låtarna till soundtracket och jag ser ändå fram emot att få se den på bio.

Hey igen Elin

Att läsa Amanda Svensson har givit mig min tro tillbaka. Inte på gud, för den snubben trodde jag inte på från första början, men på ung svensk litteratur, på mig själv och på mänskligheten. Det var med andra ord galet inspirerande. Att läsa Challes projektarbete är också inspirerande, vilket man knappast kan säga om mitt eget. Men, jag ska genast utnyttja denna nyvunna inspirartion och sätta mig och skriva. Det ni!

Hey Elin

Spring nu bums på momangen iväg och läs Hey Dolly av Amanda Svensson. Ni kommer inte att ångra er.

Nostalgifrossa

Idag såg jag ett oerhört dåligt program på kanal nio kallat Biography: The Harry Potter Kids. Det var en dokumentär av typen ”vi låter ett antal så kallade experter säga samma sak fast på olika sätt samtidigt som vi låter ett antal olika bilder visas om och om igen”. Det var på alla sätt inkompetent och oengagerat. Det hyllade Daniel Radcliffe så mycket mer än han var värd och satte Rupert och Emma i bakgrunden. Det handlade mer om miljoner än om skådespelare. De påstod att Daniel var så fantastisk eftersom han hade förmågan att visa ett djup och en känslogmässig komplexitet (host) och sade att Emma Watson var så bra för rollen som Hermione eftersom hon inte var så breathtaking beautiful (alla vet att Emma Watson egentligen är alldeles för snygg för att spela Hermione – tjejen är ju dödshet!). De lade vikten, som alltför många andra, på komiken hos Ron. Ron Weasley är mer än en komisk karaktär, men folk verkar i allmänhet ha svårt att förstå det.

Hur som helst. Trots allt det här kunde jag inte låta bli att sitta och le genom hela programmet. Varför? De visade foton på trion när den var splitter ny-castad, de visade klipp från extramaterialet på de allra första dvd:erna, de hade intervjuer med både Jo Rowling, trion och producent David Heyman från Philosopher’s Stone-tiden. Det var en helt underbar nostalgitripp.