Om skrivande

Jag har funderat på vem som tog min inspiration. Jag har inte kommit på svaret.

Man borde kunna upprätta något slags steg-för-stegprogram för att hitta tillbaka till sin kreativitet, eller hur? Likt sådant man tar till för att bli av med drogberoende, börja plugga ordentligt, hantera osunda relationer. Man kanske skulle göra en psykoanalys på sig själv, hitta flummiga episoder i ens barndom som lett till att man blev översvämmad av ord vid femton års ålder men såhär fyra år senare verkar ha använt upp allihop. Tänk om varje människa blir tilldelad en viss mängd av ord som man har rätt att spendera. Kastar man bort alla på sagoberättelser när man är elva är det stopp sedan, liksom. Vilken hemsk tanke. Jag älskar mina sagor från mellanstadiet. Utan dem hade jag knappast varit där jag är idag, i mitt skrivande. Var är jag idag i mitt skrivande? På samma fucking place som jag var för tre-fyra år sedan. Det skrämmer mig.

För jag utvecklas inte längre. Jag skriver inte längre. Jag har haft skrivkramp i nästan två år. Vad gör man?

Tar till ett steg-för-stegprogram. Börjar enkelt, opretantiöst. Tvingar sig själv att skriva lite, varje dag. Och försöker bortse från det faktum att man har lovat sig just det här i snart två år. Men jag måste hitta tillbaka, och det snart. För jag känner någonstans att jag har så mycket kvar att säga. Det är som att jag nästan ska sprängas, får svårt att andas, eftersom orden inte hittar sin väg ut. Fingrarna spelar inte över tangentbordet. De släpar sig fram. En liten mening i taget. Vilket i och för sig alltid är ett första steg. Någonstans måste man börja.

Om ni hör från mig om ett par dagar, och jag gnäller över att jag har misslyckats igen, att det inte går, att jag inte vet vad jag ska ta mig till, så snälla: Greppa mig hårt om axlarna, skaka mig ovarsamt och ryt åt mig att för att komma någonstans Elin, så måste du för fan anstränga dig lite.