Ett blogginlägg på en spik

Jag sitter och funderar lite på vad jag allra helst skulle vilja göra i just detta ögonblick. Och jag då tänker jag på Monopol. Ibland är saker och ting verkligen helt vrickade. Det finns så många fina stränder, så många häftiga stadsmiljöer, så stört mycket coola människor – och allt jag vill är att spela Monopol med någon trevlig person. I alla fall just nu.

Sedan så tänker jag nog inte så mycket mer. I alla fall inte just nu. Det är egentligen ganska märkligt det där, ibland är man så full av åsikter att man bara vill skrika ut allt och orden liksom bubblar ur en utan kontroll, så det låter mest sdhkrtfwoit. Och ibland kan man liksom inte tänka på någonting alls. Man har på något sätt inget att säga. Så det låter bara … ingenting.

Nehepp. Det är en dag imorgon också. Förhoppningsvis har jag något inressantare att säga då.

En barnvakts liv efter klockan 20:00

Klockan är nu 20:08. Astrid slocknade prick 20:00, precis på utsatt tid. Och det här är typ varför jag är barnvakt. Nej, okej kanske inte. Anledningen till att jag så ofta tar hand om barn som ett extrajobb är att jag började med det när jag var i femtonårsåldern, och då fick jag referenser inom branschen (hoho) och sedan när jag verkligen behövde ett jobb på riktigt var det lågkonjuktur och det fanns liksom inte så mycket annat att göra. Men jag måste erkänna att det är en otroligt skön känsla när barnet sover och man kan göra i princip vad man vill, och få betalt för det. Underbart.

Synd bara att tv:n inte funkar i det här huset. Jag hade gärna sett på Morden, en svensk deckarserie som går på svt. Den är bra. Typisk svensk deckare. Men nu går ju inte det, så jag kommer antagligen att sitta framför datorn. Och titta på Merlin-avsnitt. Det är verkligen inte fy skam!

Bara en vanlig dag

Jag är faktiskt lite trött. Så där att jag sitter och läser men somnar över boken. Som tur var är det inte något jag måste läsa, för då hade jag varit körd. Nu är jag bara trött. Gick hem från jobbet efter lunch idag, i syfte att skriva på min Strageintervju. Det gick sådär. Men det blir nya tag imorgon!

Jag har förresten blivit helt besatt av Ahlgrens bilar med choklad. Det är seriöst det godaste godis jag ätit i hela mitt liv. Jag kan inte sluta trycka i mig det. Vilket såklart är dåligt. Annars har jag haft Haribo fruktnappar som favoritgodis i hela mitt liv. Det är ganska roligt. Jag älskar fortfarande nappar, men tyvärr tror jag att de har ändrat receptet lite, för de är aldrig lika färska som de brukade vara förut. Men nu är det alltså Ahlgrens mjölkchokladsplashade bilar som jag inmundigar tjugofyra-sju.

Nu ska jag hem till Filip, för vi ska se Henrik Schyfferst show ”The 90’s – Ett försvarstal”. Den är jätterolig tycker vi. Dessutom fungerar den som en kickoff inför att vi ska börja skriva på vårt fanzine-i-brist-på-något-bättre-att-kalla-det om 00-talet.

Den sista sanningen om Twilight

Ursäkta bloggtorkan, men jag lovar att vara tillbaka nu.

Igår var jag, Maria och Therese plus pojkvän med medföljande kompis och såg New Moon. Jag ville se den, absolut. Dels för att jag älskar att hata Twilight, dels för att jag kände att jag var tvungen för allmänbildningens skull, men till lika stor del för att jag tyckte att den första filmen faktiskt var helt okej – till och med ganska bra på sina ställen.

Men New Moon var inte okej. Den sög. Och den gjorde verkligen det, det är inget som jag bara säger. Det lovar jag. Vad handlade den om? Jag vet fan inte. Edward är tvungen att lämna Bella för att han inte ska skada henne. Bella blir deprimerad. Bella börjar umgås med Jacob, som blir kär i Bella. Bella börjar må lite bättre. Bella är genom hela filmen största bitchen och otroligt elak mot Jacob. Sedan visar det sig att han är en varulv, så han kan inte heller vara i närheten av Bella, av rädsla att skada henne. Typ. Jacob och Edward fightas om Bella. Bella försöker utsätta sig för så stora faror som möjligt för att Edward ska komma tillbaka och rädda henne. Det resulterar i att Edward tror att Bella är död (fast det är hon inte, för Jacob räddade henne), och eftersom han inte kan leva utan henne så åker han till några slags italienska ärkevampyrer för att få dem att döda henne. Bella räddar honom. Sedan skiter hon i Jacob totalt. Slut.

I filmen, som för övrigt är över två timmar lång, finns det egentligen bara två olika scener. 1) Bella och Edward citerar Romeo och Julia för varandra, eller något annat romantiskt. Ibland är det Bella och Jacob istället. 2) Varulvarna fightas med vampyrerna.

Den var verkligen helt stört dålig. Nu tänker jag ge upp Twilight, för alltid. Tack och adjö.

Det finns fortfarande ett litet emo inom mig

Intervjun gick riktigt bra, måste jag säga. Fredrik Strage är ju en levande citatmasking, känns som att mitt största problem är att välja vilka av alla hans anekdoter jag ska ha med i artikeln. Det finns bland annat en om Gry Forsell som jag tror ni kommer att gilla.

Dessutom var han sjukt trevlig. En fråga som jag ställde till honom var om han hade några råd till unga med journalistdrömmar. Han sade att det gällde att ha ett eget expertområde och bli oslagbar inom det. Som exempel sade han att om någon specialiserade sig på emomusik, som ändå så många kids gillar men ingen över 25 fattar ett smack av, skulle den säkert få recensera skivor någonstans. På bussen hem lyssnade jag på My Chemical Romance.

Redo för Strage

 

Nu ska jag kila iväg och göra en intervju. Tjingeling!

 

 

Har jag blivit gammal nu?

På min lillebrors skola har de just upphävt förbudet mot huvudbonad inomhus. Är inte det konstigt? Man har helt enkelt inte mössa i skolan, det är den universella skolregeln som gäller på alla skolor överallt. Jag vet inte ens varför de tog bort regeln. Antagligen på grund av påtryckningar från eleverna, vad skulle annars vara anledningen liksom? Min första reaktion var att nu går det utför med den skolan, tack och adjö.

Sedan kom jag på mig själv. Vad är det här för jäkla Björklund-tankar om att regler ska vara regler bara för att de är regler och just alltid har varit regler? Om eleverna har fått igenom en förändring, så är det ju jättebra egentligen. Det visar på elevinflytande, något som trots allt inte är den skolans starkaste sida. Och helt ärligt, vem bryr sig om något litet kid i sjuan har mössa på sig eller inte? Vad grundar sig regeln på från början? I och för sig skulle jag aldrig ha mössa på mig inomhus, dels för att det är varmt men mest för att man inte har det helt enkelt. Jag antar att det handlar om någon form av vett och etikett. Men vad som uppfattas som artigt eller inte ändras från generation till generation. Uppenbarligen.

När jag tänker på det här blir jag också lite rädd. För jag låter så fruktansvärt gammal. Ungefär ”på min tid fick man absolut inte ha mössa inomhus så därför ska man inte få ha det nu heller”. Sämsta argumentet ever. Och jag undrar var min inre rebell tog vägen. Borde inte jag tjoa och tjimma och vara överlycklig över att en puckad auktoritär skolregel utan funktion äntligen har gått i graven? Kanske är det så att mössor inomhus, nu när det har blivit tillåtet, inte verkar så coolt längre utan mest … opraktiskt.

Starstrucked

Det här blev som pricken över i:et på en helt vanlig men ändå på något sätt väldigt lyckad dag:

Imorgon är det tisdag

Då ska jag äta frukost med Eveline. Att äta frukost ute är bland det bästa jag vet för tillfället, så stört mysigt. Senast imorse tänkte jag förresten på hur många gånger jag använder ordet ”mysigt” för att beskriva saker jag gör. Otroligt många gånger, som ni säkert redan har märkt. Mitt liv kretsar väldigt mycket kring mysighet just nu. Till exempel har jag köpt en ny tröja på Monki som är stor och alldeles gosig med fleece inuti och dessutom har den små pälsbollar som man kan mysa med. Väldigt svårt att beskriva, men den är underbart skön och jag vill aldrig mer ta av mig den. Typ.

Imorgon hade jag också tänkt att avlägga en visit på min gamla gymnasieskola. För några veckor sedan hade jag jättestor lust med det, men nu börjar jag få lite kalla fötter… Vad ska jag göra där egentligen? Vad ska jag säga? Vad är syftet? Jag har ingen aning faktiskt. Så vi får se.

Något som är säkert är i alla fall att jag ska jobba imorgon. Mitt chilla jobb börjar bli lite tråkigt nu, men jag tror att jag mest har ångest för att det är en grej jag ska göra som jag inte riktigt fattar. Så jag har bestämt mig för att ta mig i kragen och gå dit och be någon vänlig själ att hjälpa mig så ska det nog bli bra sedan.

Dagen avslutas sedan med ett pontonmöte, på vilket jag kan presentera den glada nyheten att jag … tadaa … har en intervju med Fredrik Strage! TJOHO liksom. Inte ironiskt menat, även om det såg ut så. Jag är jätteglad för han är en av mina största förebilder, och jag kommer antagligen att bli totalt starstrucked och jag kanske kommer att dö men troligtvis inte. Det kommer att bli helt awesome med största sannolikhet. Så nu måste jag klura ut några smarta frågor att ställa till honom.

Un bon week-end

Jag har brytit mitt tråk-mönster och haft en riktigt bra helg. I fredags träffade jag Charlotta för en fika. (Ni förstår inte hur mycket jag fikar nu för tiden. Det är absurt. Jag tänker inte säga att jag kommer att bli tjock om jag förtsätter såhär, för det kommer jag antagligen inte att bli. Däremot kommer jag snart att ha lagt typ tusen spänn på fika.) Det var supermys att träffa henne innan hon åker iväg till London, dit alla tydligen åker den här hösten. När vi hade ätit upp våra bullar tog vi en promenix till Stadshuset, för att jag hade lovat att hjälpa mamma att bära hem en massa saker från hennes jobb.

Senare på kvällen åkte jag in till stan igen, för att jag och Maria och Therese hade tänkt gå till Metro. Det var galet roligt faktiskt, jag hade saknat att gå ut utan att jag egentligen hade fattat det. På Metro träffade vi dessutom Pauline, som vi hängde med jättemycket i grundskolan men typ inte har träffat sedan dess. Det var ganska vrickat att se henne igen efter tre och ett halvt år, men ockå fantastiskt roligt såklart. Hon var sig lik. Sedan träffade vi också typ fem andra personer från grundskoletiden på L’Estradska, vilket jag tyckte var ganska knasigt. Särskilt när man upptäcker att människor man knappt pratat med någonsin på en halv nanosekund kommer ihåg ens fullständiga namn. Men det var en lyckad kväll!

Igår hade min kompis Elsa en liten födelsedagsmottagning hemma hos sig på eftermiddagen, eftersom hon har fyllt arton nu i veckan. Jag och Mina gick dit och hade mysigt och åt en underbart god linssoppa som hennes pappa hade lagat (Elsas alltså). Tack för det!

Och idag är det söndag. Sedan jag slutade plugga älskar jag verkligen söndagar. Under gymnasiet hade jag periodvis grav söndagsångest, eftersom söndagar är en pluggdag för de flesta, en dag då man inser hur mycket grejer man har att göra den kommande veckan och drabbas av ångest för att helgen redan är slut. Men inte längre! Jag har ingenting att plugga, min helg har varit jättekul och allt är upplagt för en perfekt söndag. Hittills har jag läst tidningen och bloggat, nu ska jag stryka och pyssla lite och sy i knappar i mina kläder (helt plötsligt har knapparna ramlat av typ samtliga av mina kläder, på samma gång…) och om ett par timmar ska jag traska iväg till min yoga.

Ha en härlig söndag! <3