Lyckopiller

Igår såg jag en film som gjorde mig så himla glad. En sådan där film som får en att vilja skutta ut ur biografen och bara springa runt runt och leka flygplan på ett öde och regnvått Hötorget. En sådan där film som får en att känna sig oslagbar och snygg och som att man har alla möjligheter i världen. Som får en att känna att man kan hångla upp vem som helst på gatan och sedan bara gå vidare och musiken kommer att fortsätta att spela. Jag såg (500) Days of Summer och det är banne mig det finaste jag sett på länge.

Den innehåller dessutom snygga skådisar, ett galet bra soundtrack, många Sverige-referenser och precis den rätta indiekänslan. Se den, eller ångra er!

(Och som en bonus var Sandra Beijer på samma visning som jag, och hon var såklart jättesöt och hade sin pojkvän med sig. Det blev jag också glad av.)

September

Jag såg just The September Issue på bio, så jag har avverkat en film på min höstlista. Den var riktigt bra måste jag säga, och lyckades med att porträttera också sådant som inte ligger klart och tydligt på ytan. Man skulle ju tänka sig att den bara riktade in sig på att skildra Anna Wintour som ett bitchigt kontrollfreak, varva det med lite catwalkbilder och sedan är det klart, men regissören lyfte även fram exempelvis relationen mellan Anna och creative director Grace Coddington. Grace, som tydligen började arbeta på Vogue samma år som Anna Wintour har ansvar för de allra flesta fotograferingarna. Hon verkar vara en person som på något sätt står med båda fötterna på jorden och lyckas vara sympatisk och jordnära – samtidigt som hon organiserar de mest underbara bilderna. Hon verkar dessutom vara den som bäst kan stå upp mot den ökända chefredaktören, och överhuvudtaget vågar utrycka egna åsikter framför henne.

Man gillar Grace om man ser den här filmen, helt enkelt. Och det var ögongodis. Och jag kom hem och blev mer förtjust i mina kläder, som jag har haft ett högst komplicerat förhållande med den här veckan. Så se den!

Biohöst

Jag har ägnat morgonen åt att gå igenom typ alla biotrailers på SF:s hemsida. De här vill jag se:

Jag älskade honom (bygger på en roman av Anna Gavalda som skrev Ensemble, c’est tout)

Bröllopsfotografen (svensk film när den är som … svenskast?)

Upp (årets animerade från Pixar)

New Moon (jag vet, men det känns som att jag måste)

Coco avant Chanel (trailern verkad inte så övertygande, men jag måste se i alla fall)

Flickan (höstens mest hajpade svenska film?)

Man tänker sitt (av de som gjorde Farväl Falkenberg)

The September Issue (som jag tänker börja med på fredag

 

Frågan är: Hur ska det här gå till? Kommer jag att ha råd? Kommer jag att ha tid?

Fortsättning följer…

Nick and Norah

Ni vet Junos söta pojkvän, Michael Cera? Han är med i en ny film, som heter Nick and Norah’s Infinite Playlist och har svensk biopremiär den 20 januari. Ett indiepopigt, sockervaddssött high-schoolkärleksdrama, som jag tror har alla möjligheter till att framkalla största leendet när eftertexterna börjar rulla. Tyvärr så tror jag att den här filmen ser bättre ut på papperet än vad den är i praktiken – utan ett fantastiskt roligt och rappt Diablo Cody-manus finns det en risk att det blir alldeles för stereotypiskt och wannabe. Trailern säger mig att det försöker lite för mycket, på något sätt. Men, underbara Vampire Weekend har gjort en av låtarna till soundtracket och jag ser ändå fram emot att få se den på bio.

The devil looks fabulous!

Jag såg just den första av mina julklappsfilmer: Djävulen bär Prada. Har inte sett den sedan den gick på bio 2006, och det är en riktigt bra film. Med riktigt snygga kläder.

           

Den andra sanningen om Twilight

Jag läste just att Twilight kommer att få femtonårsgräns i Sverige. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, förutom att det mest är ganska patetiskt. Jag menar, de har satt den till PG-13 i USA, men det är löjligt stor skillnad på tretton- och femtonåringar. Jag är starkt emot all form av censur, och så även av biofilmer, så jag borde vara fly förbannad men känner lite att det enda jag kan göra är att sitta här och hånle och skaka på huvudet. Inser de inte att de hindrar filmens målgrupp från att se den på bio? Inser de inte att alla Twilightfans under femton (jag ska egentligen inte säga något för jag har ingen aning om saken, men det känns som att ”alla Twilightfans under femton” i princip borde vara synonymt med ”alla Twilightfans”) kommer att ladda ned filmen? Inser de inte hur mycket cash de kommer att förlora på det här? I och för sig är det Statens biografbyrå (jag mår illa bara av att ta det ordet i min mun) och inte filmproducenterna som bestämmer åldersgränsen, så man kan ju säga att de har lite olika intressen. Jag skulle ändå vara fruktansvärt pissed off om det var jag som hade tänkt tjäna pengar på Twilight och sedan får veta att filmen förbjuds för dem under femton år.

Nu har jag då inte sett filmen, men jag har läst boken. Och jag kan säga att den är långt ifrån läskig. Den är snarare löjligt oskyldig. Statens biografbyrå tycker tydligen att det är helt okej för barn från elva år – och till och med sjuåringar, bara de är i vuxens sällskap – att titta på en och en halv timmes kallblodigt dödande (läs Quantum of Solace), men så fort det blir en smula sexuellt, då är det fult och ska gömmas undan. Eller? Vad kan det annars vara? Är det de otäcka vampyrerna som skrämmer, måntro? Barn är inte dumma i huvudet, de vet att vampyrer inte finns på riktigt. Äh, varför kan de inte bara slappna av? Edward och Bella ligger ju inte ens med varandra.

Femtonårsgränsen på Twilight har i alla fall fått mig att tänka på en annan sak. Nämligen Harry Potter and the Deathly Hallows. Nu borde den filmen också få femtonårsgräns, eller kanske snarare tjugoårsgräns i jämförelse. Människor dör. Människor som man faktiskt bryr sig om. Det är inte ens någon som kolar i Twilight, det här blir mer och mer obegripligt ju mer jag tänker på det. Harry offrar sig till Voldemort, för tusan! Det är väl otäckt om något. Jag undrar vad de tänker sätta för åldersgräns på Half-Blood Prince. Den är också otäck. Det finns inferier, Dödsätare, varulvar – och Dumbledore dör. Det är troligare att barn skräms av det, än av två tonåringar som pussas lite.