‘Cause I Need Harry Potter Like a Grindylogg Needs Water

You know you’re a Harry Potter fan when, even though you own all of the Potter books, you can’t help but look for them on the shelves of every book store you ever go in.

You know you’re a Harry Potter fan when you have the Deathly Hallows symbol tattoed on your wrist. (Jag börjar bli mer och mer, och nu menar jag verkligen på allvar, sugen på att tatuera in Deathly Hallows-symbolen på undersidan av handleden. Jag tror fan att jag skulle gjort det redan om jag inte vore så rädd för smärta.)

You know you’re a Harry Potter fan when you draw the Deathly Hallows symbol on all your school textbooks, handouts, whatever.

You know you’re a Harry Potter fan when your friends no longer ask what you mean once you’ve said something… They already know it has to do with Harry Potter.

You know you’re a Harry Potter fan when you cried during the seventh book, not because of what happened, but because you knew it was the last one.

You know you’re a Harry Potter fan when you hear the words ”Potter” or ”Harry” in random public conversation and immediately run over to see what they were talking about.

Och vet ni vad det bästa är? Allt det här stämmer ju in på mig, for real.

http://accio-potter.com/sop

Danger Granger

Idag fyller Hermione Granger 30 år. Jag hoppas att hon har haft en underbar dag!

You’re a wizard, Harry

Jag har en ny dator, som jag bloggar ifrån just i detta ögonblick. Det är ganska så underbart.

Idag har jag läst ut Harry Potter and the Philosopher’s Stone för tredje (!) gången. Det är löjligt att jag inte har läst den fler gånger än så. Den är så fin, så välformulerad och jag känner att jag inte kan skriva om det här på ett intressant sätt. Jag tog den ur bokhyllan en dag när jag var deppig, och när jag hade läst sista sidan var jag lycklig, that’s it.

Imorgon har jag ett stort, onödigt prov i engelska. Som är frivilligt, och som jag till och med betalar för. Det kan vara en av de stördaste grejerna jag har gjort i mitt liv. Två veckor efter studenten sätter jag mig ner en hel jävla dag för att göra ett engelskaprov som kostar 1700 spänn. I och för sig betalar skolan 1000, och min far har bidragat med 500, men det är principen. Om jag klarar det, och jag säger verkligen om, för det är inte precis som att jag har pluggat, så får jag ett certificat där det står att jag kan prata engelska på en viss nivå. Det certificatet kan vara bra att ha när man söker jobb eller ska plugga utomlands. Intalar jag mig. Ibland känner jag mig onödigt Hermione-ambitiös.

Grattis Won-Won!

Idag blir Ronald Bilius Weasley 29 år. Ron, som alltid gått i skuggan av någon annan, alltid ett steg bakom. Först som skuggan av sina bröder, sedan efter Harry under hela deras tid på Hogwarts. Ron, som aldrig trodde att han var modig nog, som aldrig riktigt såg sig värdig varken Harrys vänskap eller Hermiones kärlek. Alltid detta lilla stråk av avundsjuka gnagandes någonstans långt innanför det röda håret och den långa näsan, prydd av ett oräkneligt antal fräknar.

Trots det, har Ron växt upp. Trots att han blivit i princip nedgraderad till ett verktyg för komik i fem filmer har han hållt hoppet uppe. ”Yeah, that’s me, Harry Potter’s stupid friend”. Han kände det på sig, men han axlade manteln och växte med den.

Han offrade sig för Harry i jakten på De vises sten.  Han följde efter Harry ned i Hemligheternas kammare för att rädda sin syster. Han försvarade sig och sina vänner mot Dödsätare både på Mysteriedepartementet och på Hogwarts. Och han räddade Harry från att drunkna och besegrade en Horrokrux.

Alltid ett steg bakom, alltid vaktandes Harrys rygg. Jag hoppas innerligt att han fick all den berömmelse, eller kanske snarare det erkännande, som han förtjänar. Att han är lycklig med sin familj – Hermione, Rose och Hugo, och att han kan lätta på sin ödmjukhet bara en smula. Inse att han är en fantastiskt person och så mycket mer än skuggan av Harry. Att han är Ron, i hela sin fantastiskta person.

Jag önskar honom en underbar födelsedag.

Nostalgifrossa

Idag såg jag ett oerhört dåligt program på kanal nio kallat Biography: The Harry Potter Kids. Det var en dokumentär av typen ”vi låter ett antal så kallade experter säga samma sak fast på olika sätt samtidigt som vi låter ett antal olika bilder visas om och om igen”. Det var på alla sätt inkompetent och oengagerat. Det hyllade Daniel Radcliffe så mycket mer än han var värd och satte Rupert och Emma i bakgrunden. Det handlade mer om miljoner än om skådespelare. De påstod att Daniel var så fantastisk eftersom han hade förmågan att visa ett djup och en känslogmässig komplexitet (host) och sade att Emma Watson var så bra för rollen som Hermione eftersom hon inte var så breathtaking beautiful (alla vet att Emma Watson egentligen är alldeles för snygg för att spela Hermione – tjejen är ju dödshet!). De lade vikten, som alltför många andra, på komiken hos Ron. Ron Weasley är mer än en komisk karaktär, men folk verkar i allmänhet ha svårt att förstå det.

Hur som helst. Trots allt det här kunde jag inte låta bli att sitta och le genom hela programmet. Varför? De visade foton på trion när den var splitter ny-castad, de visade klipp från extramaterialet på de allra första dvd:erna, de hade intervjuer med både Jo Rowling, trion och producent David Heyman från Philosopher’s Stone-tiden. Det var en helt underbar nostalgitripp.

Today’s the Official Hate Warner Bros. Day

Ja, vid det här laget skulle jag antagligen ha sett den. Det känns ganska surrealistiskt att Harry Potter and the Half-Blood Prince skulle spelas på biograferna för allmänhetens beskådan just vid den här tidpunkten. Vilken enorm aktivitet det skulle ha varit på fandomen de senaste månaderna, i jämförelse med nu. Nej, jag tänker inte waina om det här i åratal. Jag ville bara uppmärksamma dagen.

Which Wizard?

 

Är det Gandalf? Njae… Sauroman? Okej, ögonbrynen kanske inte riktigt håller samma klass som de som tillhör han på Isengaard. Kan det vara tomten då? Så här lagom till jul? Nej. Detta är Dumbledore. Albus Percival Wulfric Brian Dumbledore. Jag vet att det bara är ett scannat foto från någon löjlig klipp-och-klistra-bok som ingen ändå bryr sig om. Men ändå. Vad tänkte de med? Varför har han vitt hår? Varför har han använt plattång? Och varför, varför intar han denne fruktansvärda tomte-pose? Jag dör. ”Snape didn’t kill Dumbledore, Micheal Gambon did.” Eller snarare hans stylist.

Erised 08

Det var himla kul. Jag hade skyhöga förväntningar och alla infriades. Vad som var bäst? Får jag säga tre saker? Okej. Wizardrockkonserten, såklart. Proper Use of a Rubberduck är kärlek, så även Neville and the Trevors. Att se The Swedish Shortsnouts live var jättekul, eftersom de faktiskt är en av de första wrockbanden jag lyssnade på. Solitary Snapes Fandom Is Might är bara lycka. Jag hade varit nervös för Så ska det låta, eftersom jag trodde att jag inte kunde tillräckligt mycket. Men, jag pluggade som en galning den sista veckan, och sedan så hade jag ägande lagkamrater och tillsammans skapade vi ett riktigt framgångsrecept. Slytherin ägde! Och jag vet att jag borde sluta tjata om det, men det var en sådan otrolig lyckokänsla när den sista frågan kom; ”Sjung en låt med ordet trollstav”, och jag kommer absolut inte på någonting, och sedan säger tjejen bredvid mig ”My Dad Is Rich!”, och jag säger åt henne att sjunga, men hon vill inte. Så jag börjar sjunga, trots att jag inte har någon aning om när ordet wand dyker upp i den låten, tills jag triumferande inser det och fortsätter med andra versen:

          Your dad on his jorney
          To the great beyond
          When you’re duelling you might see him
          Come out of someone elses … WAND!

Det var två saker. Den sista är någonting som jag inte tänkte så mycket på när jag var där, men som har etsat fast sig i mitt minne som ren Felix Felicis på flaska såhär i efterhand. Första kvällen tror jag att det var, cateringen var sen och vi skulle underhållas medan vi väntade. Det blev allsång med Dreaner, det var fruktansvärt kul, men lät för jävligt.

Det finns såklart mycket annat kul som hände - som en bokdiskussion som aldrig ville ta slut, kidnappande av Aslan (fel bok!), hejarramsor och Slytherin som ägde det mesta. Jag tog några bilder, och även fast de inte är så jättebra tänkte jag lägga upp dem här. Jag är dålig på att ta kort, men kanske bättre på att leva i nuet. Vem vet.

1. Slytherins uppehåll var mysigast. Och varmast. Men det var i alla fall inte minst. 2. Fellow slytherinare precis innan Quidditchen ska börja. 3. Slytherins lag har ett lite peptalk… 4. …Medan ravenclawarna värmer upp. 5. En Jerry och en pygmépuff. 6. Quidditch på marken! Matchen är mellan Hufflepuff och Ravenclaw. Ravenclaw vann. 7. Gryffindors hejarklack. I finalmatchen mellan Ravenclaw och Gryffindor hejade ravarna, hufflarna, och slytherinarna på Ravenclaw. Gryffindor hejade på Gryffindor. (Kom ihåg: Det viktigaste är inte att vinna. Det viktigaste är att slå Gryffindor.) 8. Efter att vi hade vunnit Så ska det låta så segerbadade några i fontänen. 9. Kakan/Colin Creevey/Fotokillen. 10. Head of House-Li och Sean the prefect. 11. Exakt min åsikt. 12. Hm. Varför är Harrys patronus på väg in i Slytherins uppehållsrum? Hogwarts är sannerligen fullt av mysterier. 13. Ett par slytherinvänner sitter och leker med boken som är känd för att skapa sådant förakt bland fans. Den har massa fel. Och självklart äger jag den. 14. Den sista måltiden. 15. De bästa i varje elevhem. Vilket betyder att Vickan var den bästa av de bästa. Såklart.

There has been news in Potterverse

Mitt liv kretsar kring den här bilden för tillfället. Jag vet att den inte är sprillans ny, men jag tröttnar aldrig på den. På något sätt så sätter den tonen för hela teasertrailern, och jag hoppas innerligt att den ska sätta tonen för hela Half-Blood Prince också. Men det är väl lite det som är poängen med trailers? Förutom att marknadsföra filmen, såklart. Jag älskar det här fotot. Det är så vackert, stämningsfullt, perfekt. Det känns så canon också, men jag vet inte riktigt varför. Hero Fiennes-Tiffin känns så trovärdig. Den blicken…

För er som inte visste det, föreställer fotot den elvaårige Tom Riddle som på sitt barnhem i London får besök av professor Dumbledore, som erbjuder honom en plats på Hogwarts. Tom Riddle må vara en liten pojke, men om bara ett par år ska han göra sig känd som the darkest wizard of all time: Lord Voldemort. Harry Potter and the Half-Blood Prince är min favoritbok i serien. Jag hoppas att de lyckas med den. Teasertrailern är som sagt lovande. Vad jag framförallt reagerade på, förutom den lyckade castingen av nyss nämnda Hero, är att fotot är så fint. Det är snirklande, mörkt och äntligen känns det mer Harry Potter och mindre bombastisk Hollywoodaction. Kanske har filmmakarna nu förstått att dessa filmer behöver mer psykologiskt mörker och mindre Harry-som-jagas-runt-Hogwarts-av-en-Hungarian-Horntail. Jag har väl för höga förväntningar som vanligt, men jag skulle så gärna vilja slippa en Bombarda Super Maxima i nästa film. Snälla?

Oavsett om filmen floppar eller inte i fansens ögon, så har vi något underbart att se fram emot bara någon vecka efter premiären; den fjärde december släpps nämligen Tales of Beedle the Bard för allmänheten. Det gör mig så lycklig. Och inte bara för att jag ska få se vad Babbitty Rabbitty and her Cackling Stump egentligen handlar om, eller för att jag äntligen ska få läsa The Fountain of Fair Fortune, som jag så länge har velat. Lyckligast blir jag för att detta visar att fandomen lever. Jag är övertygad om att den aldrig kommer att dö. 

Två dagar kvar…

…tills Erised äntligen börjar! Jag kan inte fatta att det bara är två dagar kvar! Jag … vet inte riktigt vad jag ska säga, förutom att jag är otroligt pepp. Det är ofattbart… En hel helg, tillbringad tillsammans med Sveriges hundra största Harry Potter-nördar. Kan det bli bättre? Antagligen inte. Releasen av Deathly Hallows var det roligaste jag var med om förra året, och det var ändå bara en eftermiddag, en kväll och en natt. Och vi bara flummade runt. Nu är det tre hela dagar. Det är organiserat. Det är massa saker att göra. Det är tävlingar och Quidditch och bokdiskussioner och alldeles … alldeles underbart. Hanna, Ell och Li – jag är så himla tacksam att ni fixar det här. Det är så gulligt. Som nörd behöver man ventilera sig lite, man mår inte bra av att ha allt sitt nörderi inom sig. Det kommer att blir så kul, särskilt som de flesta av mina vänner brukar ägna sig åt att mobba mig, istället för att nörda tillsammans med mig. Jag är så pepp! Det är ofattbart. Hoppas bara att jag hinner fixa en kostym som kan fungera någorlunda. Jag skulle tänkt på det tidigare, men det gjorde jag inte. I vilket fall som helst. Sade jag att jag var pepp inför det här? Gosh. Två, små, ynka dagar. Jag måste plugga Wizard Rock. Nu på en gång.