Elsas mode

För ett tag sedan i Sofis mode publicerades de två första kapitlen av nyutkomna Elsas mode av Sofi Fahrman. Den handlar om en New York-älskande 21-åring som tvingas återvända till sin hemstad Borås därför att hennes pengar tog slut. Typ. Jag kan bara säga såhär: de två första kapitlena var inte bra, och jag tvivlar på att fortsättningen blir bättre. Framförallt märks det så himla tydligt att Sofi Fahrman är journalist och inte författare, och därför borde hålla sig till det hon är bra på. Språket är direkt, händelsespammat och saknar helt naturligt invävda beskrivande ord. Istället bjuds man alltför ofta på en krystad redogörelse för vad huvudpersonen har på sig eller vilka klubbar som hon gillar att besöka. Och det blir bara ett enda drygt namedroppande av alltihopa. Okej, jag fattar att det är en roman om mode och därför är det viktigt att nämna verkliga designers, och okej att den ska vara samtida (boken är skriven och publicerad på rekordsnabb tid) och därför innehåller många referenser till nutida populärkulturella saker och personer. Men det funkar liksom inte. Första gången jag läste utdraget tyckte jag faktiskt att det var riktigt häftigt hur aktuell den var, i och med att den tog upp flertalet saker som verkligen skriker hösten 2009, men när jag har funderat på det ett tag kan jag inte låta bli att undra: är hyperaktuella, snabbproducerade böcker verkligen så kul? Jag menar, hur underhållande kommer Elsas mode att vara om två-tre år? Eller, med tanke på hur snabb modevärlden faktiskt är, kan den kännas hopplöst daterad om bara ett par månader.

Något annat jag stör mig på är hjältinnan. Som jag antar ska vara en person som man sympatiserar med och gillar, för så är det vanligen med hjältinnor, men jag kan inget annat än att tycka att hon är sorglig. Hon talar i klyshor (”Åh, gör ett undantag. Bara idag? Nästa gång jag virvlar in här lovar jag att bara ha med mig tio kilo. Max”), och när hon får frågan om vad hon är bra på, i ett samtal om karriärval, svara hon såhär: ”Åh, ja, massa saker. Känna igen kändisar på stan … Festa … Sätta trepoängare på basketplanen … Sjunga med i hårdrockslåtar.” Andra kapitlet avslutas till och med såhär: ”Redo. Redo för det hon är bäst på. Fest!”. Helt ärligt – en tjugoettåring som tycker att hon är bra på att festa…? Intressantare karaktärer har jag nog varit med om, och jag kan bara hoppas att hon utvecklas till att bli lite mer komplex senare i boken.

Egentligen tänkte jag att jag skulle läsa den i alla fall, i allmänbildande syfte. Men jag vet inte riktigt om jag pallar. Chic-lit har aldrig varit min grej, och särskilt inte när den verkar vara såhär dålig. Fast om jag får tag i den i pocket på biblioteket innan jag drar iväg till Frankrike så kanske. Jag måste ju ändå veta vad det är jag sågar.

Ytterligare en sanning om Twilight

När vi skulle åka hem från London, och stod och väntade på att få gå ombord på vårt plan sisådär klockan halv sex på morgonen, stötte vi på några Twilight-fans som stod precis bakom oss i kön. De hade varit på konvent, missat sitt plan, sovit på flygplatsen bla bla bla.

Anledningen till att vi började prata med dem var att en av dem helt plötsligt började vrålstirra på Maria, som också kände igen personen ifråga (det visade sig att de hade gått i samma skola på lågstadiet eller något) och vi tjuvlyssnade på dem och hörde att de hade varit på något konvent. Så Maria frågade: ”Vad har ni varit på för konvent?” varav alla tre genast började skruva på sig generat, men svarade ändock att de har varit på Twilight-konvent och tydligen tyckt att det var jätteroligt. Fast de kunde inte låta bli att försvara sig med ”lite skämmigt, men…”, eller den andra tekniken; aggresivt utropa ”jag skäms minsann inte!”

Förra hösten (tror jag att det var) skrev jag en krönika i ponton om fenomenet Twilight. Jag tror att vi alla redan är överens om att jag tycker att böckerna är fruktansvärt dåliga, men det spelar ingen roll egentligen för alla får tycka vad de vill och jag kan absolut förstå varför vissa lockas av den typen av litteratur. Men vad jag verkligen stör mig på är att en stor del av alla Twilight-fans inte står för vad de gillar. Twilight och skam går hand i hand – det verkar som att det inte går att säga att man tycker om Twilight utan att i nästa andetag redogöra för om man skäms eller inte. Och då finns det tydligen två taktiker: erkännande eller förnekande.

Det mest talande exemplet är ett debattinlägg i DN som publicerades när Twilight-debatten var som hetast i Sverige. (Oh, det var tider det, när Twilight debatterades i DN. Sådant gillar vi.) Grundarna av sajten bokhora.se skrev ett seriöst inlägg – som ett svar på en negativ recension av den fjärde boken – där de inte försvarade boken som bok, utan snarare sin rätt att läsa den. Som om att de accepterar att det är en litteratur som anses vara dålig, och därför försöker försvara sig själv istället för böckerna. Det är patetiskt. Hur kan man vara fan av något som man skäms för?

Jag menar, allt jag läser har inte Nobelpriskvalitet (tack och lov), utan långt ifrån, men jag tycker inte att det är dålig litteratur för det. Ni får gärna älska Twilight, precis hur mycket ni vill, men snälla försök att inte skämmas för det. För det är så uppenbart att ni gör det.

Te

     Så låt oss dricka en kopp te.
     Liksom Kakuzo Okakura, författaren till Boken om te, vet jag att te är en nog så betydelsefull dryck – Okakura som sörjde över mongolstammarnas härjningar på 1200-talet, inte för att upproret ledde till död och förintelse utan för att det innebar ett dråpslag för den värdefullaste av Sungdynastins kulturella landvinningar, nämligen teceremonin. När tekulturen ritualiseras blir den central för konsten att se det stora i det lilla. Var finns skönheten? I det stora och mestadels förgängliga, eller i det lilla som i alla anspråkslöshet kan förgylla nuet med en glans av evigheten?
     Tack vare teceremonin med dess exakta och stilisierade rörelsemönster och dryckesritualer och dess atmosfär av enkla, äkta och förfinade upplevelser står det fritt för alla och envar att till en ringa kostnad förädlas som människa och bli en sann aristokrat, eftersom te dricks av såväl fattig som rik, och just därför har teceremonin en sådan enastående förmåga att ingjuta frid och harmoni i vårt kaotiska liv. Ja, universum ekar allt tommare, de förtappade begråter skönheten, tillvaron ter sig alltmer andefattig. Så låt oss dricka en kopp te. Tystnaden sänker sig, man hör vinden som susar utanför, höstlöven rasslar och virvlar iväg, katten sover i en varm ljusstrimma. Och för var klunk sublimeras tiden.

Ovanstående är ett utdrag ur en smått fantastisk bok som jag håller på att läsa nu: Igelkottens elegans av Muriel Barbery.

Likriktning

För ett par dagar sedan var jag inne på Akademibokhandeln en sväng, mest bara för att titta runt. Jag köper aldrig böcker där, eftersom det är alldeles för dyrt, men jag tycker att det är en trevlig plats att vara på (särskilt den i Skrapan för där har de sådana där roliga hängstolar). Hur som helst så fick jag syn på två av mina favoritförfattares nya böcker: Lyckan är en sällsam fågel av Anna Gavalda och Ängelns lek av Carlos Ruiz Zafón. Jag ser väldigt mycket fram emot att läsa dem båda, men det var inte det jag skulle berätta om utan upptäckten jag gjorde på bokhandeln; nämligen att de har otroligt lika omslag. Vid första anblicken trodde jag att det var en bok som var uppställd på pallen, och inte två.

                    

Det är löjligt så lika de är. Betyder det här att jag har en otroligt likriktad smak när det gäller böcker, eller att förlagen är fånigt likriktade när det gäller formgivningen av omslagen? Jag kan hålla med om att författarna spelar inom samma genre, och att båda omslagen tilltalar mig, men det känns ändå lite jobbigt att de är så lika. Det får mig att framstå som en person som bara läser en typ av böcker, och det gör jag faktiskt inte. Jag gillar mångfald och har svårt för personer som bara läser deckare, eller bara historiska romaner om starka kvinnor skrivna av amerikanskor, eller bara Twilight, eller bara Gossip Girl-serien, eller bara biografier, eller bara … ja, ni förstår poängen.

Hey Elin

Spring nu bums på momangen iväg och läs Hey Dolly av Amanda Svensson. Ni kommer inte att ångra er.

Bokåret 2008

Nej, jag tänker inte snacka om varken Lars Noréns dagböcker eller något annat litterärt storverk som tryckpressarna gått varma om i år. Jag tänker helt enkelt bara berätta för er vilka böcker jag har läst i år. Så här har ni den, den kompletta listan i kronologisk ordning:

 
Den skarpa eggen av Philip Pullman
Macbeth av William Shakespeare
Alkemisten av Paolo Coelho (för andra gången)
After Eight av Meg Cabot
När du blundar tittar jag av Gunnar Ardelius
La vie devant soi av Romain Gary
Jack av Ulf Lundell
Of Mice and Men av John Steinbeck
Bärnstenskikaren av Philip Pullman
En god människa av Nick Hornby
Goda Omen av Terry Pratchett och Neil Gaiman
Vi som aldrig sa hora av Ronnie Sandahl
Tisdagarna med Morrie av Mitch Albom
Hidden Warrior av Lynn Flewelling
Djurens gård av George Orwell
Harry Potter and the Order of the Phoenix av JK Rowling (för fjärde gången)
Efter kraschen tog jag mig samman, bredde ut mina vingar och flög iväg av Joyce Carol Oates
Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg
Porträtt i sepia av Isabel Allende
Slam av Nick Hornby
Harry Potter and the Half-Blood Prince av JK Rowling (för fjärde gången)
Thursday’s Child av Sonya Hartnett
The Ninth Circle av Alex Bell
Harry Potter and the Deathly Hallows av JK Rowling (för tredje gången)
Fantomerna av Klas Östergren
Montecore – En unik tiger av Jonas Hassen Khemiri
Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans av Anna Gavalda
Invasion! av Jonas Hassen Khemiri
Drömmar för dårar av Faïza Guène
Jonathan Strange om Mr Norell av Susanna Clarke
Coraline av Neil Gaiman (för andra gången)
Gåvor av Ursula K LeGuin
Jag älskade honom av Anna Gavalda
Spöket på Canterville av Oscar Wilde
Vredens änglar av Joyce Carol Oates
Twilight av Stephenie Meyer
Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist
The Tales of Beedle the Bard av JK Rowling
Allt är upplyst av Jonathan Safran Foer
 
Bäst var Den mörka materian-trilogin (även om jag läste Bärnstenskikaren under 2007 så att den nästan inte räknas), Den allvarsamma leken och Jonathan Strange och Mr Norell. Gulligast var Slam och Jack. Coolast var Thursday’s Child och the Ninth Circle. Knäppast var Twilight. Största förväntningarna låg på The Tales of Beedle the Bard, som infriade dem och den största besvikelsen var Gåvor. Läs den inte, den är verkligen jättedålig.

 

Gott nytt bokår!

Den första sanningen om Twilight

Idag fick jag hem Science Fiction Bokhandelns katalog för hösten 2008. I den finner jag ett citat från den senaste Twilight-boken, Ljudet av ditt hjärta. Det lyder som följer:

”‘Bella?’
Edwards mjuka röst hördes bakom mig. Jag vände mig om och såg honom jogga uppför trappan, med vindrufsigt hår efter att ha sprungit. Han omfamnade mig genast, precis som på parkeringsplatsen, och kysste mig igen.
Kyssen skrämde mig. Den var för laddad och hans läppar pressades alltför hårt och desperat mot mina – som om han var rädd att vår tid höll på att rinna ut.”

Jag mår illa. Ska jag behöva genomlida en hel bok av det här blajet? Jag drog paralleller till fanfiction förut, men jag ångrar nästan det. Jag har läst så fruktansvärt många fanfics som är tusenfalt gånger bättre än den här smörjan. Åh herregud. Jag vet inte om jag klarar av det här. Men jag måste. Det är för allmännbildningens skull.

Den där Edward

Debatten om Twilight, Stephanie Meyers tydligen väldigt populära bokserie, har kommit till Sverige. Eller man kanske egentligen skulle kalla det för kriget mot Twilight. Jag tycker att det mest verkar vara vettiga människor som kritiserar en ovettig bok på ett vettigt sätt, och sedan massor av folk som blir upprörda över det här och börjar försvara serien. Jag har följt debatten i DN, och tycker mig urskilja en del intressanta fenomen. Det hela började med att en kritiker, som jag tyvärr tappat namnet på, skrev en helt normal recension på någon av Twilight-böckerna. Det utlöste tydligen mycket frustration hos Meyers läsare, eftersom flertalet mejl kom in till DN-redaktionen. Det lustiga var, att de här mejlen försvarade knappast bokserien. De försvarade snarare seriens läsare, och innehöll förklaringar till varför man egentligen roades av böckerna och snäsna kommentarer om att man faktiskt har ”rätt att läsa den här typen av böcker också”. Men vad är det här? Är det så att ni Twilightfans skäms lite, kanske? Det skulle ju vara synnerligen märkligt. Jag menar, om ni älskar en bok med - vad jag har hört – torftigt språk med kraftig överanvändning av adjektiv samt en sexistisk historia om en dödssnygg vampyr, så får ni väl åtminstone stå för det. Vad jag inte förstår, är varför ni blev så upprörda. Det här var en helt vanlig recension. Det finns många böcker som jag tycker mycket om som inte tilltalar kritikerna – smaken är som baken, som man brukar säga. Jag drar slutsatsen att ni egentligen vet om att Twilight är vad som betraktas som ”dålig litteratur”, men ändå är ni inbitna fans. Jag är fruktansvärt nyfiken. Vad är det som gör att ni älskar dem så mycket? Ni vill alla ligga med Edward Cullen? Jaha. Men snälla, det är vad jag har fanfiction till. Jag skulle aldrig betala för att läsa något sådant.

Nu är det ju såhär, att jag länge har starkt ogillat Twilight (för att uttrycka mig milt) på grund av viss osämja mellan dess fans och Harry Potter-fans. Jag har ändå, under moget övervägande, beslutat mig för att läsa böckerna. Ja, ni läste rätt. Jag tänker kasta mig i närkamp med fienden för att lära känna honom bättre. Eller, om man så vill, ska jag ge böckerna en ärlig chans så att jag åtminstone har en grund att stå på när jag fortsätter att kritisera dem. Betrakta det som ett litterärt experiment. Elin ska försöka förstå sig på Twilight, kan vi kalla det. Villkor för experimentet är följande:

1. Jag ska läsa den på engelska, för att verkligen se författarens eget språk. Det finns dåliga översättare (läs Lena Fries-Gedin som har översatt Harry Potter-böckerna till svenska) och det ska självklart inte drabba författaren.
2. Jag ska läsa den första boken, inget mer. (Såvida jag inte upptäcker att jag också älskar Twilight, hemska tanke.) Kom ihåg att jag inte gör det här för nöjes skull.
3. När jag har läst boken kommer jag skriva en rapport här på bloggen, och triumfera. Eller hitta nyckeln till varför Twilight tilltalar så många läsare.

Ett litet tillägg: Om det är så att jag också dras till Twilight, att jag upptäcker att de är helt underbara böcker, så kommer jag i alla fall inte att skämmas. Jag är en sådan person som står för vilken typ av litteratur jag gillar.

Här skulle jag kunna citera Thomas Ledin, men jag avstår

Livet lunkar vidare här på Västkusten. Till skillnad från min tidigare något buttra kommentar om tillvaron, så är vädret numera ganska underbart. Den ena dagen på stranden avlöser den andra, och det är inte mycket mer som behövs. SM i volleyboll förra helgen har varit en höjdpunkt, det får mig alltid att vilja bli bra på en sport. Även fast den önskningen förintas ganska snart efter det att jag och min bror har lirat lite och jag inser hur fruktansvärt hårda volleybollar faktiskt är. Det traditionsenliga Lisebergsbesöket har också avklarats, till allas förnöjsamhet. Fyra kusiner, tre sysslingar, två morbröder, en mamma, två kusiner till nyss nämnda mamma samt en Lina och en Niklas gör Kållerado till en mycket underhållande attraktion.

Självklart har jag också plöjt igenom viss litteratur, nu senast Klas Östergrens Fantomerna. Den mycket sammanfattade författarbiografin på baksidan ger mig lite ångest eftersom den förkunnar att detta är den blott 23-årige Östergrens tredje roman. Tiden rinner iväg, och jag gör inte annat än att kämpa med en förbannad novell som snart har tagit ett år att färdigställa – men jag vill ju så gärna färdigställa den! – och ett uppslag till en fanfiction (det där sista sade jag inte högt, så det kunde ni egentligen inte uppfatta). Dock var det, liksom nästan allt jag tidigare läst av Klas Östergren, en mycket läsvärd bok. Lite mer detaljerat kan jag säga att jag tyckte mycket om Orkanpartyt, älskade Gentlemen, men blev otroligt besviken på Gangsters. Jag menar, inte nog med att den jäkeln skriver en skröplig roman, dessutom lyckades han nästan förstöra min upplevelse av Gentlemen. Man ska aldrig låta sanningen gå före en god historia, enligt min mening. Eller snarare; har man skrivit en otroligt uppskattad bok ska man inte skriva en fortsättning och berätta hur allting egentligen var. Det är fullkomligt onödigt. I vilket fall som helst så tyckte jag om Fantomerna, och anser alltjämt att Klas Östergren är en av Sveriges allra bästa författare.

Maybe everybody needs a slam

För att lära sig nya tricks med sin skateboard, måste man antagligen ramla ett par gånger. Man måste misslyckas, bli liggande på marken och sedan resa sig igen innan man har full koll på sina kickflips och 540. Sam är duktig med sin bräda, visst händer det att han trillar men inte särskilt ofta. I livet råkar han dock snubbla ganska rejält, och han blir liggandes ett bra tag. Det visar sig att vad han behöver för att kunna räta på sig är ett par resor – både in i framtiden och till Hastings – likväl som samtal med Tony Hawk i form av en poster i naturlig storlek.

Slam av Nick Hornby är en fullkomligt bedårande roman. Berättelser om tonårsgraviditeter verkar ju vara i ropet, och det är lätt att avfärda dem som romantiserande blaj. Hornby lyckas dock skriva en som är både rak, okomplicerad och underhållande, och som dessutom sprider en värme om kring sig som få böcker kan slå, hur mycket feel-good de än etiketteras som. Den är också skriven ut ett perspektiv som mig veterligen är ganska ovanligt. Huvudpersonen Sam kanske inte är jordens mest klipska och altruistiska sextonåring, men han är otroligt charmig och det är näst intill omöjligt att inte bli lite småkär i honom. Slam är som Juno i bokform, fast bättre. Perfekt läsning för somriga dagar i hängmattan, eller egentligen en perfekt läsning var som helst. Nick Hornby kommer med Slam att ge dig ett par ytterst angenäma timmar, så läs den!