Time of My Life

I söndags lär ha varit årets bästa kväll. Mitt livs bästa konsert. Det var underbart. Och jag kan fortfarande inte riktigt fatta att jag har sett Green Day. Att jag har varit typ två meter från Billie Joe. På riktigt.

I’m the son of rage and love

Jag ska se Green Day freakin’ live den 11 oktober!

 

Oh. My. Fucking. God.

Kolla bara på det här.

I Blame Spotify

Spotify har fått mig att lyssna på musik av nostalgiska skäl. Jag vet inte riktigt hur förtjust jag är i det, egentligen. Allt började med återupptäckten av all mainstream 90-talsmusik jag lyssnade på som åttaåring, inkluderat Vengaboy’s Boom Boom Boom, han den där Martin som gjorde (Du är så) Yeah Yeah Wow Wow, Aqua och Dr Bombay.

Sedan så lät jag min nostalgitripp fara några år framåt, till Pink, Good Charlotte och … Avril Lavigne. Och det var ju det här med Avril Lavigne. Jag kan inte hjälpa det, men I sort of like her. Hennes röst är härlig på något sätt, jag gillar accenten och jag blir alltid på gott humör av låtarna. (Sk8er Boi in my heart!) Jag har dock inte lyssnat på henne seriöst sedan Under My Skin-plattan 2004, men jag har självklart inte missat releasen av The Best Damn Thing för två år sedan. Särskilt har jag inte missat singeln Girlfriend. Helt ärligt, jag tycker att det är en hejdundrande skojig och bra låt. I hemlighet har jag blivit lycklig när den har spelats på radio, och länge har jag uttryckt mina känslor för den med att ”om jag skulle vara med i Kristian Luuks talkshow Videokväll hos Luuk skulle Girlfriend med Avril Lavigne vara min skämslåt”. Men nu, tack vare eller på grund av, Spotify så har jag lyssnat på den mer och mer. Och när jag insåg hur damn snygg hon faktiskt är (jag måste på riktigt sluta vara så här ytlig) så tog jag beslutet. Avril Lavignes underbara hit Girlfriend finns nu officiellt på min iPod. Hata mig inte!

Förlåt Veronica!

Det visar sig att galanomineringar, avsaknaden av priser på dessa galor och en snygg marknadsföring lönar sig.

Jag har alltid hobby-hatat Veronica Maggio. Tyckte inte om den första låten jag hörde med henne, och sedan vet ni hur det blir: ”Åh nej, Veronica Maggio, jag gillar verkligen inte henne!”. Det gick till och med så långt att jag aldrig gick på Allsång på Skansen förra sommaren, därför att mina vänner ville gå dit just när hon skulle uppträda. Snacka om att jag ångrar mig nu.

Jag tror att mitt första steg på väg mot en den ursäkt jag nu ger Veronica togs när jag fick se reklamaffischerna för hennes spelning på tunnelbanan. Och hon är så jävla snygg. Sedan satt jag och led när Kleerup – som jag på riktigt verkligen inte gillar – fick pris efter pris på Grammisgalan. Botten nåddes när EMD:s Jennie Let Me Love You röstades fram till årets låt. Bland nomineringarna fanns bland annat Måndagsbarn av Veronica Maggio. Allt det här fick mig att inse att Veronica Maggio faktiskt var överlägset bäst bland nomineringarna, och därför borde vinna. Och dessutom jättehet.

Så nu sitter jag här med originella, coola, poppiga Veronica Maggio-låtar strömmandes ur högtalarna. Så jag känner att jag är skyldig henne en ursäkt. Förlåt, Veronica!

Musikåret 2008

Jag tycker mycket om årskrönikor, det är alltid roligt. Jag tycker dock inte att listor över mest spelade låtar brukar vara representativt för folks musiksmak. Men let’s face it, det måste vara det. Finns det en låt, eller ett band, som man lyssnat mest på under året så måste det ju vara det som man tyckte bäst om. Man lyssnar på musik av en anledning. Så här har ni det, svart på vitt, vad jag har lyssnat på under 2008.

1. Green Day (395 spelningar)
2. My Chemical Romance (224 spelningar)
3. Anti-Flag (189 spelningar)
4. The Ramones (159 spelningar)
5. Red Hot Chili Peppers (153 spelningar)
6. Alex Beaupain (141 spelningar)
7. Franz Ferdinand och Vampire Weekend (102 spelningar vardera)
8. The Clash (73 spelningar)
9. The Whomping Willows (72 spelningar)
10. Mando Diao (68 spelningar)

Två låtar delar på titeln 2008 års mest spelade låt, och det är Suedes Beautiful Ones och Loosen Your Tie med The Remus Lupins, med 25 spelningar vardera. Övriga listan på de låtar som gått varmast i min iPod under det gågna året är som följer:

2. My Chemical Romances I’m Not Okay (I Promise), The Remus Lupins Remember Cedric och Hymn For the Dead med Anti-Flag (24 spelningar vardera)
3. Harry and the Potters These Days Are Dark och Anti-Flags Project For a New American Century (23 spelningar vardera)
4. The Remus Lupins Looking For Trouble (22 spelningar)
5. My Chemical Romances Welcome to the Black Parade och Green Days Welcome to Paradise (21 spelningar vardera)

Som ni märker, eftersom det är väldigt jämnt i toppen när det gäller flest spelade låtar, brukar jag  inte vara den som hypar låtar och sätter de på repeat och lyssnar på de hundratals gånger. Jag menar, 25 spelningar på ett år är ju ingenting. Jag tycker om att blanda, it’s as simple as that.

Gott nytt musikår, allihopa!