Här skulle jag kunna citera Thomas Ledin, men jag avstår

Livet lunkar vidare här på Västkusten. Till skillnad från min tidigare något buttra kommentar om tillvaron, så är vädret numera ganska underbart. Den ena dagen på stranden avlöser den andra, och det är inte mycket mer som behövs. SM i volleyboll förra helgen har varit en höjdpunkt, det får mig alltid att vilja bli bra på en sport. Även fast den önskningen förintas ganska snart efter det att jag och min bror har lirat lite och jag inser hur fruktansvärt hårda volleybollar faktiskt är. Det traditionsenliga Lisebergsbesöket har också avklarats, till allas förnöjsamhet. Fyra kusiner, tre sysslingar, två morbröder, en mamma, två kusiner till nyss nämnda mamma samt en Lina och en Niklas gör Kållerado till en mycket underhållande attraktion.

Självklart har jag också plöjt igenom viss litteratur, nu senast Klas Östergrens Fantomerna. Den mycket sammanfattade författarbiografin på baksidan ger mig lite ångest eftersom den förkunnar att detta är den blott 23-årige Östergrens tredje roman. Tiden rinner iväg, och jag gör inte annat än att kämpa med en förbannad novell som snart har tagit ett år att färdigställa – men jag vill ju så gärna färdigställa den! – och ett uppslag till en fanfiction (det där sista sade jag inte högt, så det kunde ni egentligen inte uppfatta). Dock var det, liksom nästan allt jag tidigare läst av Klas Östergren, en mycket läsvärd bok. Lite mer detaljerat kan jag säga att jag tyckte mycket om Orkanpartyt, älskade Gentlemen, men blev otroligt besviken på Gangsters. Jag menar, inte nog med att den jäkeln skriver en skröplig roman, dessutom lyckades han nästan förstöra min upplevelse av Gentlemen. Man ska aldrig låta sanningen gå före en god historia, enligt min mening. Eller snarare; har man skrivit en otroligt uppskattad bok ska man inte skriva en fortsättning och berätta hur allting egentligen var. Det är fullkomligt onödigt. I vilket fall som helst så tyckte jag om Fantomerna, och anser alltjämt att Klas Östergren är en av Sveriges allra bästa författare.

Två dagar kvar…

…tills Erised äntligen börjar! Jag kan inte fatta att det bara är två dagar kvar! Jag … vet inte riktigt vad jag ska säga, förutom att jag är otroligt pepp. Det är ofattbart… En hel helg, tillbringad tillsammans med Sveriges hundra största Harry Potter-nördar. Kan det bli bättre? Antagligen inte. Releasen av Deathly Hallows var det roligaste jag var med om förra året, och det var ändå bara en eftermiddag, en kväll och en natt. Och vi bara flummade runt. Nu är det tre hela dagar. Det är organiserat. Det är massa saker att göra. Det är tävlingar och Quidditch och bokdiskussioner och alldeles … alldeles underbart. Hanna, Ell och Li – jag är så himla tacksam att ni fixar det här. Det är så gulligt. Som nörd behöver man ventilera sig lite, man mår inte bra av att ha allt sitt nörderi inom sig. Det kommer att blir så kul, särskilt som de flesta av mina vänner brukar ägna sig åt att mobba mig, istället för att nörda tillsammans med mig. Jag är så pepp! Det är ofattbart. Hoppas bara att jag hinner fixa en kostym som kan fungera någorlunda. Jag skulle tänkt på det tidigare, men det gjorde jag inte. I vilket fall som helst. Sade jag att jag var pepp inför det här? Gosh. Två, små, ynka dagar. Jag måste plugga Wizard Rock. Nu på en gång.

Give me something that brightens my day

För tillfället befinner jag mig i Falkenberg, på Sveriges västkust. En underbar sommarstad, när solen skiner och termometern visar över tjugo grader Celsius. När det, som idag, är molnig, blåsigt, och temperaturen knappt orkar sig över femton grader, är det mindre underbart. Jag har rätt så tråkigt, så jag tittade in på style.com, av alla ställen. Jag måste erkänna att det var väldigt längesedan jag överhuvudtaget brydde mig, men det hela känns ganska harmlöst i brist på annan, mer okommersiellt inriktad sysselsättning. Jag upptäckte att det jag fann där inte alls var särskilt tilltalande – det mesta från den kommande höstens visningar var ganska meningslöst och fult i mina ögon. Särskilt Marc by Marc Jacobs var en besvikelse, jag brukar tycka väldigt mycket om den linjen. Speciellt hösten 2007 var full av lyckade outfits, om jag minns rätt.

Hur som helst, Chloé överraskade mig positivt, med kappor och klänningar i mörkt, marinblå nyanser. Svenske chefsdesignern Paolo Melim Andersson designar helt i min smak, men tydligen inte i företagets, som har sparkat honom efter bara tre säsonger.

  

Jag kunde inte låta bli att dra lite på munnen åt Luellas visning, där kläderna i och för sig var originella och vissa klänningar väldigt stilfulla, men ser ut att vara ämnade åt några andra än oss mugglare… Den första outfiten påminner mig om en McGonnagall i tonåren. Om inte annat ger det mig inspiration till cosplaydräkter, jag suktar efter en Dödsätarklänning i likhet med den femte här nedan.

Trots att jag även hittade enstaka fina kreationer hos Vera Wang, så föredrar jag fortfarande vanliga dödliga framför modeller när det gäller att klä sig snyggt. The Sartorialist lyckas alltid leta upp de mest välklädda och stilmedvetna människorna i alla jordens städer. Här är några av mina favoriter från hösten 2008.