The Return of Jimmy Jazz

Idag har jag på nytt upptäckt tjusningen med iPodens shufflefunktion. Jag hjärta blanda spår, med andra ord. Anledningen är att jag på senaste tiden har varit rastlös på något sätt, och nästan konstant uttråkad. Eller, det där låter ju outhärdligt, och så hemskt har det inte varit. Konstant uttråkad är att ta i. Jag tror att jag inte riktigt har vant mig vid att sommarlovet är slut, samtidigt som skolan börjar lite långsamt, så det blir någon sorts kortslutning i hjärnan. Jag fattar helt enkelt inte vad som pågår, mjukstarter har aldrig varit min grej. Så, följden av rastlösheten är att jag aldrig vet vad jag vill lyssna på för musik. Jag bläddrar upp och ned bland artisterna, men hittar sällan något som faller i smaken. Så jag trycker istället på blanda spår, så att jag överlåter beslutet åt någon annan. Ibland blir det helt fel, och då är det bara att trycka fram nästa låt. Ibland blir det så rätt att jag får rysningar. Som om den där lilla saken vet vad jag behöver lyssna på just precis nu. Nu slumpade den till exempel fram Jimmy Jazz av The Clash. Jag tröttnar aldrig på den låten.

Annonser

Kripsigt!

Det har kanske varit lite väl mycket tjat om hösten här på bloggen, men jag kan inte låta bli. Idag är en sådan dag som påminner mig om varför den stundande årstiden är så nice. Solen skiner, luften är klar, hög och liksom krispig. Precis som Scorpius Malfoy och Al Potters första dag på Hogwarts. Allt blir så fräscht på något sätt och … jag kan inte förstå att jag sitter här och bloggar om vädret.

På tal om krispigt så tycker jag att det är ett roligt ord. Nästan lika roligt som ordet flax. ”Vilken flax!” är ett av mina favorituttryck för tillfället. Jag kommer säkert överanvända det och sedan tröttna, men för tillfället är det underhållande. Tillbaka till det krispiga. För några år sedan, så cirkulerade ordet bland min brors vänner, fastän något modifierat. Det kanske något obegripliga uttrycket ”kripsigt” användes om det mesta, och även jag anammade det. Dock mest intert i konversationer med min bror. ”Kripsigt” är ett adjektiv som kan ha flertalet betydelser, men alltid positiva. Vanligast är att beskriva en positivt originell och udda person eller sak som kripsig. Till exempel broderade min åttaåriga kusin Isak en tavla föreställande en superman med iögonfallande stora fötter i julklapp åt min bror förra året. Den tavlan är ungefär höjden av kripsighet, stencool alltså. Jag borde kanske ta ett foto för att illustrera exemplet, men jag orkar inte. I och med att jag tappade vårt trådlösa tangentbord i golvet så att det gick sönder, var jag tvungen att köpa ett nytt. Självklart införskaffade jag det billigaste som PC City erbjöd. Vårt nya tangentbord har en USB-anslutning, vilket är helt prima. Förutom att vår skrivare och mus och massa annat skit som jag inte riktigt har lyckats lokalisera utifrån deras sladdar, har också USB-anslutning. Så nu har vi inga USB-portar lediga. Vilket betyder att varje gång man vill koppla in något via USB – som till exempel sin kamera eller iPod – så måste dra ut den tunga, gigantiska datorburken från sin hylla, och koppla ur skrivaren så att man kan koppla in vad det nu är som man ska koppla in. Och det är inte skoj.

Just nu sitter jag hemma och väntar på att Elsa och Mina ska komma och i efterskott överraska mig på födelsedagen. Jag undrar vad de har hittat på. Den där meningen ser lite lam ut. Min känsla beskrivs nog bättre med frasen ”jag är dödligt nyfiken på vad de tänker ge mig i artonårspresent”. Hoppas att de kommer snart. Så länge kanske jag kan skriva en kripsig avslutning på det här inlägget. Men med tanke på att allt jag sagt har varit total waste of space så kanske alla mår bättre av att jag helt enkelt skippar avslutningen.

Jag hade tråkigt så jag fotade den kripsiga supermanbrodyren i alla fall. Här är mr Superkrips:

Erised 08

Det var himla kul. Jag hade skyhöga förväntningar och alla infriades. Vad som var bäst? Får jag säga tre saker? Okej. Wizardrockkonserten, såklart. Proper Use of a Rubberduck är kärlek, så även Neville and the Trevors. Att se The Swedish Shortsnouts live var jättekul, eftersom de faktiskt är en av de första wrockbanden jag lyssnade på. Solitary Snapes Fandom Is Might är bara lycka. Jag hade varit nervös för Så ska det låta, eftersom jag trodde att jag inte kunde tillräckligt mycket. Men, jag pluggade som en galning den sista veckan, och sedan så hade jag ägande lagkamrater och tillsammans skapade vi ett riktigt framgångsrecept. Slytherin ägde! Och jag vet att jag borde sluta tjata om det, men det var en sådan otrolig lyckokänsla när den sista frågan kom; ”Sjung en låt med ordet trollstav”, och jag kommer absolut inte på någonting, och sedan säger tjejen bredvid mig ”My Dad Is Rich!”, och jag säger åt henne att sjunga, men hon vill inte. Så jag börjar sjunga, trots att jag inte har någon aning om när ordet wand dyker upp i den låten, tills jag triumferande inser det och fortsätter med andra versen:

          Your dad on his jorney
          To the great beyond
          When you’re duelling you might see him
          Come out of someone elses … WAND!

Det var två saker. Den sista är någonting som jag inte tänkte så mycket på när jag var där, men som har etsat fast sig i mitt minne som ren Felix Felicis på flaska såhär i efterhand. Första kvällen tror jag att det var, cateringen var sen och vi skulle underhållas medan vi väntade. Det blev allsång med Dreaner, det var fruktansvärt kul, men lät för jävligt.

Det finns såklart mycket annat kul som hände – som en bokdiskussion som aldrig ville ta slut, kidnappande av Aslan (fel bok!), hejarramsor och Slytherin som ägde det mesta. Jag tog några bilder, och även fast de inte är så jättebra tänkte jag lägga upp dem här. Jag är dålig på att ta kort, men kanske bättre på att leva i nuet. Vem vet.

1. Slytherins uppehåll var mysigast. Och varmast. Men det var i alla fall inte minst. 2. Fellow slytherinare precis innan Quidditchen ska börja. 3. Slytherins lag har ett lite peptalk… 4. …Medan ravenclawarna värmer upp. 5. En Jerry och en pygmépuff. 6. Quidditch på marken! Matchen är mellan Hufflepuff och Ravenclaw. Ravenclaw vann. 7. Gryffindors hejarklack. I finalmatchen mellan Ravenclaw och Gryffindor hejade ravarna, hufflarna, och slytherinarna på Ravenclaw. Gryffindor hejade på Gryffindor. (Kom ihåg: Det viktigaste är inte att vinna. Det viktigaste är att slå Gryffindor.) 8. Efter att vi hade vunnit Så ska det låta så segerbadade några i fontänen. 9. Kakan/Colin Creevey/Fotokillen. 10. Head of House-Li och Sean the prefect. 11. Exakt min åsikt. 12. Hm. Varför är Harrys patronus på väg in i Slytherins uppehållsrum? Hogwarts är sannerligen fullt av mysterier. 13. Ett par slytherinvänner sitter och leker med boken som är känd för att skapa sådant förakt bland fans. Den har massa fel. Och självklart äger jag den. 14. Den sista måltiden. 15. De bästa i varje elevhem. Vilket betyder att Vickan var den bästa av de bästa. Såklart.

There has been news in Potterverse

Mitt liv kretsar kring den här bilden för tillfället. Jag vet att den inte är sprillans ny, men jag tröttnar aldrig på den. På något sätt så sätter den tonen för hela teasertrailern, och jag hoppas innerligt att den ska sätta tonen för hela Half-Blood Prince också. Men det är väl lite det som är poängen med trailers? Förutom att marknadsföra filmen, såklart. Jag älskar det här fotot. Det är så vackert, stämningsfullt, perfekt. Det känns så canon också, men jag vet inte riktigt varför. Hero Fiennes-Tiffin känns så trovärdig. Den blicken…

För er som inte visste det, föreställer fotot den elvaårige Tom Riddle som på sitt barnhem i London får besök av professor Dumbledore, som erbjuder honom en plats på Hogwarts. Tom Riddle må vara en liten pojke, men om bara ett par år ska han göra sig känd som the darkest wizard of all time: Lord Voldemort. Harry Potter and the Half-Blood Prince är min favoritbok i serien. Jag hoppas att de lyckas med den. Teasertrailern är som sagt lovande. Vad jag framförallt reagerade på, förutom den lyckade castingen av nyss nämnda Hero, är att fotot är så fint. Det är snirklande, mörkt och äntligen känns det mer Harry Potter och mindre bombastisk Hollywoodaction. Kanske har filmmakarna nu förstått att dessa filmer behöver mer psykologiskt mörker och mindre Harry-som-jagas-runt-Hogwarts-av-en-Hungarian-Horntail. Jag har väl för höga förväntningar som vanligt, men jag skulle så gärna vilja slippa en Bombarda Super Maxima i nästa film. Snälla?

Oavsett om filmen floppar eller inte i fansens ögon, så har vi något underbart att se fram emot bara någon vecka efter premiären; den fjärde december släpps nämligen Tales of Beedle the Bard för allmänheten. Det gör mig så lycklig. Och inte bara för att jag ska få se vad Babbitty Rabbitty and her Cackling Stump egentligen handlar om, eller för att jag äntligen ska få läsa The Fountain of Fair Fortune, som jag så länge har velat. Lyckligast blir jag för att detta visar att fandomen lever. Jag är övertygad om att den aldrig kommer att dö. 

080808

Jag har menat att ventilera min åsikter om ett underbart foto från Half-Blood Prince som släpptes för ett bra tag sedan. Men det har inte blivit så. Dessutom har det den senaste veckan dykt upp några andra trevliga HP-nyheter; den nya teasertrailern och releasen av Tales of Beedle the Bard. Jag kommer att tjata lite om det, imorgon eller någon gång nästa vecka. Nu ska jag se på Flight of the Conchords, veckans höjdpunkt när det gäller tv.

Augustitankar

För länge sedan, när jag precis skulle börja gymnasiet, skrev jag något käckt om att det nya året för mig började i och med min födelsedag och skolstarten, och att nyårsafton således borde infalla i augusti. Jag tror att jag var väldigt pepp för den nystarten, att jag såg fram emot skolstarten. Nu? Det är fortfarande två veckor kvar på sommarlovet. Sedan får vi se.

Fast nu när jag tänker efter, visst ser jag fram emot det. Jag vill ogärna använda uttrycket vardag, eftersom det låter så tråkigt, men om sanningen ska fram är det ju faktiskt precis vad jag väntar på. Jag har, i vanlig ordning, gjort storslagna planer på hur den här hösten ska bli. Hur jag ska skaffa mig ett jobb, träna mer, skriva mer. Nyårslöften, om man så vill. Man får väl se hur det blir med den saken.

För att återkomma till vad jag egentligen ville säga; hösten är min absoluta favoritårstid. Våren är inte tokig den heller, men hösten är bäst. Färgsprakande träd, härligt krispig luft, fina kläder, tedrickarvisiter hos Denice. Framförallt är hösten litteratur för mig. Vet inte varför, men jag antar att det har någonting att göra med en romantiserande bild av favoritfåtöljen, regndroppar på fönsterrutan, en nykokt kopp te och en god bok. Det hela sätts igång med världens längsta bokbord på Drottninggatan, en årlig höjdpunkt. Och snart är vi där.