Friday night is movie night

Gårdagen blev lyckad, måste jag säga. Dessutom effektiv. Jag och Anna hann åka på sightseeing först till Västertorp, sedan en liten runda i Kungens Kurva med omnejd för att sedan springa in på IKEA och springa ut med en röd ram åt Hasse.

Brideshead Revisited (En förlorad värld, på svenska. Ibland förstår jag inte hur folk som översätter tänker) var en underbar film. Sebastian var en underbar karaktär. Jag skulle inte ha några som helst problem med att se honom skutta runt och göra ingenting särskilt i två timmar till, och tro det eller ej – det har faktiskt inte bara med hans utseende att göra.

Jag, Elsa och Mina åt varma mackor med chèvre och tittade på Ciao Bella, som absolut är en sevärd film för att vara svensk. Vi hade mycket trevligt, och nu känner jag att jag ska avsluta det här blogginlägget, eftersom det i princip bara är en upprepning på vad jag skrev i torsdags. Lovely.

Jo, en sak till måste jag faktiskt säga, ironiskt nog. Jag har kommit fram till att jag skriver lite väl långa inlägg ibland. Det vill folk inte läsa när de går in på bloggar. Jag menar, vill de läsa en roman så gör de det. Och vill du läsa en roman, så läs Jonathan Strange och Mr Norrell av Susana Clarke. Den är fullkomligt magnifik och fruktansvärt charmig.

Jamen självkart börjar helgen på torsdagen

Nu tänker jag göra som alla andra bloggare gör, och avlägga en liten rapport om mina planer för den stundande helgen. Eller brukar man göra det? Känner att jag inte har någon riktig koll. I vilket fall som helst, anledningen till varför jag vill tråka ut eventuella läsare med vad jag ska göra i helgen, är för att jag ser framemot den. Svårare än så är det inte. Det ska verkligen bli underbart med fredag. Innan jag kan ta ut min välförkänta (vad jag har åstadkommit den här veckan hör till ett helt annat kapitel, så jag tycker inte att vi talar om det nu) ledighet, väntar dock caseuppstart imorgon förmiddag. Caset heter Detta har hänt och innefattar ämnena samhällskunskap och historia, men jag ska bara läsa historian på grund av lite olika anledningar. Jag känner mig ganska pepp på det, tror jag. Har fruktansvärt dålig koll på vad det handlar om, det enda jag har hört är att man ska skriva någon form av uppsats utifrån olika källor. Det känns ju som något man alltid gör, oavsett vad det är för case eller projekt man håller på med. Jag hoppas bara att uppsatsen är åtminstone lite ämnesstyrd, jag tror inte jag skulle motiveras av att få välja helt fritt i nuläget. I need some inspiration. Nu blev det ju massa pladder om skolan som ingen orkar höra på ändå, och det var ju inte riktigt meningen. Åter till helgen:

Först var det tänkt att jag, Anna, Gabbi och Micke skulle se Patrik 1,5 som en liten fredagsfilm, men det visade sig att vår kära teaterapa, alias Mikael, slutar 17.20. 17.20 på fredagar!? Jag har aldrig hört något så dumt. Hoppas att det är undantagsfall och att de gör något riktigt roligt, typ ser en teaterpremiär eller spelar en föreställning. Jag menar, 17.20 är ju typ mitt i natten. Nästan. Med de bioplanerna utraderade kände jag och Anna oss ganska besvikna, för att inte säga lurade på vår fredagsfilm. Vi tog saken i egna händer och bokade två biljetter till En förlorad värld. Fråga mig inte om vad det är för film, för det var Anna som ville se den. Jag erinrar mig dock att jag har läst något i Elle om att det var ett trevligt kostymdrama. Låter ganska mysigt.

Efter det ska jag och mina barndomsvänner tillika nutida vänner ha en liten filmkväll hemma hos mig och se Ciao Bella. Ciao Bella är en lång historia som jag inte tänker dra här, men ”äntligen” är ett ord som beskriver denna tilldragelse på ett ypperligt sätt.

Puh, det var fredagen. På lördag ska jag på textmöte till ponton, och det ser jag verkligen fram emot, för det brukar alltid vara roligt och fyllt av oväntat intelligenta diskussioner. Det har dock varit ett ganska tunt häfte med inskickade texter till det kommande numret, så om du är en blyg liten byrålådspoet eller självsäker novellist eller för all del något mitt emellan så tveka inte att skicka in dina texter till skriv@ponton.nu. Skriv, skriv, skriv!

Lördagskvällen kommer att ägnas åt barnvakteri, vilket kan vara nog så trevligt. Dels för att få in lite extra klirr i kassan, dels för att just de här barnen bor i ett underbart hus (jag kan gå runt, runt i rummen och bara le – kanske inte nödvändigtvis för att det är fint, utan för att det är så fantastiskt hemtrevligt) och dels för att den äldsta tjejen, som heter Lydia och är tretton år, är så fruktansvärt cool. Hon är min idol. Om man nu kan ha idoler som är fem år yngre än en själv.

Sedan var det söndag. På söndag tänker jag spendera pengarna som jag har tjänat ihop (förlåt, vad sade du – spara? Jag är hemskt ledsen men jag vet inte vad det betyder) på trevliga saker. Jag och mamma ska åka till Willys och storhandla (oh the joy) och på eftermiddagen ska jag träna yoga. Eventuellt ska jag även räkna några mattetal.

That’s that, som Hasse skulle säga.

Förresten, på tal om Hasse – på fredag eftermiddag har jag och Anna också planerat in att åka till IKEA och köpa en ram till Hasses present. Den ska egentligen bli en överraskning, men jag tänker chansa på att Hasse inte har min blogg inlagd på favoriter och avslöja överraskningen för er. En skylt. Med texten: ”Hasse’s Office – Please Wait in Line”. Det kommer att bli awesome.

Den första sanningen om Twilight

Idag fick jag hem Science Fiction Bokhandelns katalog för hösten 2008. I den finner jag ett citat från den senaste Twilight-boken, Ljudet av ditt hjärta. Det lyder som följer:

‘Bella?’
Edwards mjuka röst hördes bakom mig. Jag vände mig om och såg honom jogga uppför trappan, med vindrufsigt hår efter att ha sprungit. Han omfamnade mig genast, precis som på parkeringsplatsen, och kysste mig igen.
Kyssen skrämde mig. Den var för laddad och hans läppar pressades alltför hårt och desperat mot mina – som om han var rädd att vår tid höll på att rinna ut
.”

Jag mår illa. Ska jag behöva genomlida en hel bok av det här blajet? Jag drog paralleller till fanfiction förut, men jag ångrar nästan det. Jag har läst så fruktansvärt många fanfics som är tusenfalt gånger bättre än den här smörjan. Åh herregud. Jag vet inte om jag klarar av det här. Men jag måste. Det är för allmännbildningens skull.

Den där Edward

Debatten om Twilight, Stephanie Meyers tydligen väldigt populära bokserie, har kommit till Sverige. Eller man kanske egentligen skulle kalla det för kriget mot Twilight. Jag tycker att det mest verkar vara vettiga människor som kritiserar en ovettig bok på ett vettigt sätt, och sedan massor av folk som blir upprörda över det här och börjar försvara serien. Jag har följt debatten i DN, och tycker mig urskilja en del intressanta fenomen. Det hela började med att en kritiker, som jag tyvärr tappat namnet på, skrev en helt normal recension på någon av Twilight-böckerna. Det utlöste tydligen mycket frustration hos Meyers läsare, eftersom flertalet mejl kom in till DN-redaktionen. Det lustiga var, att de här mejlen försvarade knappast bokserien. De försvarade snarare seriens läsare, och innehöll förklaringar till varför man egentligen roades av böckerna och snäsna kommentarer om att man faktiskt har ”rätt att läsa den här typen av böcker också”. Men vad är det här? Är det så att ni Twilightfans skäms lite, kanske? Det skulle ju vara synnerligen märkligt. Jag menar, om ni älskar en bok med – vad jag har hört – torftigt språk med kraftig överanvändning av adjektiv samt en sexistisk historia om en dödssnygg vampyr, så får ni väl åtminstone stå för det. Vad jag inte förstår, är varför ni blev så upprörda. Det här var en helt vanlig recension. Det finns många böcker som jag tycker mycket om som inte tilltalar kritikerna – smaken är som baken, som man brukar säga. Jag drar slutsatsen att ni egentligen vet om att Twilight är vad som betraktas som ”dålig litteratur”, men ändå är ni inbitna fans. Jag är fruktansvärt nyfiken. Vad är det som gör att ni älskar dem så mycket? Ni vill alla ligga med Edward Cullen? Jaha. Men snälla, det är vad jag har fanfiction till. Jag skulle aldrig betala för att läsa något sådant.

Nu är det ju såhär, att jag länge har starkt ogillat Twilight (för att uttrycka mig milt) på grund av viss osämja mellan dess fans och Harry Potter-fans. Jag har ändå, under moget övervägande, beslutat mig för att läsa böckerna. Ja, ni läste rätt. Jag tänker kasta mig i närkamp med fienden för att lära känna honom bättre. Eller, om man så vill, ska jag ge böckerna en ärlig chans så att jag åtminstone har en grund att stå på när jag fortsätter att kritisera dem. Betrakta det som ett litterärt experiment. Elin ska försöka förstå sig på Twilight, kan vi kalla det. Villkor för experimentet är följande:

1. Jag ska läsa den på engelska, för att verkligen se författarens eget språk. Det finns dåliga översättare (läs Lena Fries-Gedin som har översatt Harry Potter-böckerna till svenska) och det ska självklart inte drabba författaren.
2. Jag ska läsa den första boken, inget mer. (Såvida jag inte upptäcker att jag också älskar Twilight, hemska tanke.) Kom ihåg att jag inte gör det här för nöjes skull.
3. När jag har läst boken kommer jag skriva en rapport här på bloggen, och triumfera. Eller hitta nyckeln till varför Twilight tilltalar så många läsare.

Ett litet tillägg: Om det är så att jag också dras till Twilight, att jag upptäcker att de är helt underbara böcker, så kommer jag i alla fall inte att skämmas. Jag är en sådan person som står för vilken typ av litteratur jag gillar.