Jag på biblioteket

”Hej, jag är här för att bekänna mina synder, eh … jag menar, betala mina skulder.”

Är det bara jag som fortfarande är lite rädd för bibliotekarier?

Annonser

Likriktning

För ett par dagar sedan var jag inne på Akademibokhandeln en sväng, mest bara för att titta runt. Jag köper aldrig böcker där, eftersom det är alldeles för dyrt, men jag tycker att det är en trevlig plats att vara på (särskilt den i Skrapan för där har de sådana där roliga hängstolar). Hur som helst så fick jag syn på två av mina favoritförfattares nya böcker: Lyckan är en sällsam fågel av Anna Gavalda och Ängelns lek av Carlos Ruiz Zafón. Jag ser väldigt mycket fram emot att läsa dem båda, men det var inte det jag skulle berätta om utan upptäckten jag gjorde på bokhandeln; nämligen att de har otroligt lika omslag. Vid första anblicken trodde jag att det var en bok som var uppställd på pallen, och inte två.

                    

Det är löjligt så lika de är. Betyder det här att jag har en otroligt likriktad smak när det gäller böcker, eller att förlagen är fånigt likriktade när det gäller formgivningen av omslagen? Jag kan hålla med om att författarna spelar inom samma genre, och att båda omslagen tilltalar mig, men det känns ändå lite jobbigt att de är så lika. Det får mig att framstå som en person som bara läser en typ av böcker, och det gör jag faktiskt inte. Jag gillar mångfald och har svårt för personer som bara läser deckare, eller bara historiska romaner om starka kvinnor skrivna av amerikanskor, eller bara Twilight, eller bara Gossip Girl-serien, eller bara biografier, eller bara … ja, ni förstår poängen.

Om skrivande

Jag har funderat på vem som tog min inspiration. Jag har inte kommit på svaret.

Man borde kunna upprätta något slags steg-för-stegprogram för att hitta tillbaka till sin kreativitet, eller hur? Likt sådant man tar till för att bli av med drogberoende, börja plugga ordentligt, hantera osunda relationer. Man kanske skulle göra en psykoanalys på sig själv, hitta flummiga episoder i ens barndom som lett till att man blev översvämmad av ord vid femton års ålder men såhär fyra år senare verkar ha använt upp allihop. Tänk om varje människa blir tilldelad en viss mängd av ord som man har rätt att spendera. Kastar man bort alla på sagoberättelser när man är elva är det stopp sedan, liksom. Vilken hemsk tanke. Jag älskar mina sagor från mellanstadiet. Utan dem hade jag knappast varit där jag är idag, i mitt skrivande. Var är jag idag i mitt skrivande? På samma fucking place som jag var för tre-fyra år sedan. Det skrämmer mig.

För jag utvecklas inte längre. Jag skriver inte längre. Jag har haft skrivkramp i nästan två år. Vad gör man?

Tar till ett steg-för-stegprogram. Börjar enkelt, opretantiöst. Tvingar sig själv att skriva lite, varje dag. Och försöker bortse från det faktum att man har lovat sig just det här i snart två år. Men jag måste hitta tillbaka, och det snart. För jag känner någonstans att jag har så mycket kvar att säga. Det är som att jag nästan ska sprängas, får svårt att andas, eftersom orden inte hittar sin väg ut. Fingrarna spelar inte över tangentbordet. De släpar sig fram. En liten mening i taget. Vilket i och för sig alltid är ett första steg. Någonstans måste man börja.

Om ni hör från mig om ett par dagar, och jag gnäller över att jag har misslyckats igen, att det inte går, att jag inte vet vad jag ska ta mig till, så snälla: Greppa mig hårt om axlarna, skaka mig ovarsamt och ryt åt mig att för att komma någonstans Elin, så måste du för fan anstränga dig lite.

Last of the English Roses

Jag fick helt plötsligt för mig att jag ville ha en engelsk rosenträdgård. Vad fint det skulle vara.

Och förresten, skivan blev av, och den blev lyckad. Klänningen klarade sig (som tur var). Tyvärr var det ingen som tänkte på att ta några fina bilder, så det lär dröja ett tag innan ni som inte var där får se mig i brudklänning.

The Perfect Party Dress

Halli hallå. Idag ska jag på skiva med 50-talstema, vilket kommer att bli awesome. Om den blir av, vill säga. Jag börjar tröttna lite på alla människor som fixar skivor och sedan inte klarar av att sälja alla sina biljetter, och sedan blir skuldsatta upp över öronen och kanske till och med blir utan skiva. Jag menar, man får ju kolla så att man har tillräckligt många kompisar innan man skriver på kontraktet.

Jag är nog egentligen mest bitter över att jag har en perfekt outfit och nu kanske inte får tilfälle att visa upp den. Det suger. Jag har nämligen planerat att parta runt i min farmors brudklänning från -59. Hur coolt är inte det? Beyond cool, om jag får säga det själv.

I want to go to a party, mummy, please!

Verklighetsflykt

Om du inte har kollat in Sandra Beijers blogg Niotillfem måste du göra det bums på momangen. Jag älskar att läsa den, det är som att leva i en saga och den har varit min räddning när jag har varit sjuk hela veckan och inte kunnat vara ute.

Idag har i alla fall jag och mami varit ute på Djurgården och gått en promenad, och det var så vackert att jag nästan dog.