Jag är en hoppfull bro in i framtidens litterära värld!

Efter ett par år av att ha varit nominerade, tilldelades ponton i år utmärkelsen årets kulturtidskrift, av en jury bestående av Birgitta Boucht, Måns Broo, Monika Fagerholm, Thomas Rosenberg och Heidi von Wright. Motiveringen lyder:

»Ponton är en litterär tidskrift  av och för ungdomar, med texter av
skribenter i åldern 14–21 år. Läsekretsen är däremot inte bunden till
en viss ålder, tvärtom. Ponton karakteriseras av ett nyfiket samtal
där många grupper möts: författare, läsare, kritiker, texter, bilder.
Här utformas, prövas och levs olika estetiker med vild och smittande
energi.

Ungdomarna skriver och läser mer avancerat än mången vuxen gör –
orädda och hängivna kastar de sig över och låter sig inspireras av
allt från Proust, Edith Södergran och Willy Kyrklund till Dennis
Cooper. De ingår i ett avundsvärt och livsviktigt sammanhang där man
respekterar, stimulerar och backar upp varandra. Pontons redaktion har
med engagemang och viljekraft lyckats skapa ett forum för många
röster, också nordiska. En hoppfull bro in i framtidens litterära
värld.«

Jag är faktiskt jäkla stolt. Vi är en underbar redaktion som gör en hejdundrande bra tidning. Missa inte nästa nummer!

Annonser

Icke-plugg

Jag har suttit och läst mina egna blogginlägg från det senaste året, och kommit fram till att jag kan vara riktigt rolig ibland. Det har jag aldrig tänkt på innan.

Nu ska jag hämta Astrid på dagis och försöka att inte tänka på tentan jag ska ha på fredag.

Plugg

Det blev ingen skogspromenad igår, men jag, pappa och Annie tog en cykeltur i bostadsområdet, och det var väl nära nog. Verkar som att jag får fixa det där med skog på egen hand.

Imorgon är det måndag, och på fredag har jag tenta. Det känns inte bra. Och på tisdag har jag seminarium, vilket känns ännu mindre bra, eftersom jag förtränger det hela tiden. Vi blir i alla fall inte betygssatta på det, så bara jag går dit kan jag nog tänka ut några smarta saker att säga när vi väl är igång. Det är bra att det går att göra på det sättet, men samtidigt så tror jag att det är väldigt dåligt för mig och mitt pluggande. Jag pluggar så lite, och till varje uppgift jag har tänker jag att det löser sig nog ändå – och det gör det oftast – och så fixar det sig nästa gång och nästa gång och nästa gång. Och hela tiden pluggar jag mindre och mindre, eftersom jag alltid klarar mig ändå. Jag bara väntar på den gången det inte kommer att fixa sig, för då kommer jag ligga riktigt illa till.

I gymnasiet (nåja, i alla fall i ettan och tvåan) gjorde jag alltid en ordentlig planering inför veckan, där jag skrev precis vad jag skulle göra och när. Ibland följde jag den, ibland inte men bara vetskapen om att den fanns tror jag gjorde att jag pluggade på. Det gick ju ganska bra för mig, trots allt. Jag tror att jag måste börja med det igen. Såhär tänker jag göra: imorgon förbereder jag mig för seminariet, läser överskådligt de kapitel vi ska läsa och sätter mig sedan ner och tänker ut några argument att ta med mig till diskussionen. Efter seminariet på tisdag går jag igenom alla kapitel vi har läst, alla föreläsningar vi har haft och kollar vad det är jag har koll på och vad jag måste plugga mer på. Sedan gör jag upp en planering. Då borde jag klara mig, eller hur? Hey ho let’s go!

Skog

På senare tid har jag fått en oförklarlig längtan ut i naturen. Det är väldigt olikt mig, eftersom jag egentligen är ett stadsbarn som har en tendens att tycka att visst, natur är väl fint, men gärna på avstånd tack. Nu känner jag för skog. Riktig skog.

Jag ska ut till pappa idag i alla fall, och i mina ögon bor han på landet, så då kanske jag kan få till en liten promenix i skogen. Det vore trevligt. Innan dess måste jag plugga, tyvärr. På fredag har jag tenta för den första delkursen, och det betyder att jag har avverkat en fjärdedel av mina studier den här terminen. Det känns stört bra. För om sanningen ska fram har jag ingen lust att plugga alls. Jag måste bara ha någonting att göra.

September

Jag såg just The September Issue på bio, så jag har avverkat en film på min höstlista. Den var riktigt bra måste jag säga, och lyckades med att porträttera också sådant som inte ligger klart och tydligt på ytan. Man skulle ju tänka sig att den bara riktade in sig på att skildra Anna Wintour som ett bitchigt kontrollfreak, varva det med lite catwalkbilder och sedan är det klart, men regissören lyfte även fram exempelvis relationen mellan Anna och creative director Grace Coddington. Grace, som tydligen började arbeta på Vogue samma år som Anna Wintour har ansvar för de allra flesta fotograferingarna. Hon verkar vara en person som på något sätt står med båda fötterna på jorden och lyckas vara sympatisk och jordnära – samtidigt som hon organiserar de mest underbara bilderna. Hon verkar dessutom vara den som bäst kan stå upp mot den ökända chefredaktören, och överhuvudtaget vågar utrycka egna åsikter framför henne.

Man gillar Grace om man ser den här filmen, helt enkelt. Och det var ögongodis. Och jag kom hem och blev mer förtjust i mina kläder, som jag har haft ett högst komplicerat förhållande med den här veckan. Så se den!