Happy Halloween!

Inget partajande för mig ikväll, utan snarare … Körslaget på tv? Haha. Nej, någonting lite skojigare ska jag nu kunna hitta på. Men det blir till att stanna hemma.

Förövrigt har jag totalt kärat ner mig i ett par ankelboots från HM, vilket är mycket dåligt. Jag såg de på internet, men har ännu inte sett de i någon butik (inte för att jag har letat, men ändå) så en del av mig hoppas att de bara säljs på internet (för då kommer jag inte att köpa dem) medan en annan del hoppas att jag hittar dem i butik (för då kommer jag att kunna köpa dem). Makes sense, eh?

Dagens prestation

Eftersom det är Halloween, och vi dessutom kommer att ha fikagäster imorgon eftermiddag, tänkte jag festa till det lite och baka spökmaränger. Men det här med maränger var lättare sagt än gjort…

Jag hittade ett recept på internet som verkade enkelt enough, och började glad i hågen separera äggvitor från gulor. Efter typ det tredje ägget råkade det komma lite lite lite lite ägggula i smeten, och jag tänkte ”åhnej, nu är det kört, det här kommer aldrig att gå”, men min lillebror som stod bredvid och gröpte ur en pumpa sade glatt att ”det är ju så lite, det gör inget”. Så jag häller i socker, och börjar vispa. Och jag vispar, och vispar, och vispar, och vispar, och vispar lite till och lite till men ingenting händer. Det blir bara en vit, alldeles flytande smet som definitivt skulle hamna i mitt hår om jag vände bunken uppochned ovanför mitt huvud. Tillslut tappar jag tålamodet och ringer till min mormor – the master of maränger – för att fråga varför det inte går. Hon får nästan ett nervöst sammanbrott (okej, jag överdriver kanske lite nu) när jag berättar om äggulorna och säger att det inte får vara minsta spår av fett i smeten. Därför måste jag också gnida in hela bunken med citron innan jag börjar. Dessutom visar det sig att receptet jag använt är helt värdelöst, man skulle ha helt annorlunda propotioner på ingridienserna, vispa äggen först och sedan hälla i sockret lite i taget och sedan låta hela härligheten stå i ugnen i två och en halv timme. Två och en halv timme! Jag blev lite trött, men vad göra, jag hade ju slagit mig i backen på att göra de där förbannade marängerna. Det var bara att börja om. Det tog typ hela dagen. Jag hann inte ens åka in till jobbet på eftermiddagen, som jag hade planerat. Men nu är de i alla fall klara, och jag kan försäkra er om att de blev väldigt fina, och goda. Fast det gick åt en jäkla massa ägg…

I wish…

Helt plötsligt ville jag ha vår och nya skor och en fin liten väska.

dubbel 1

dubbel 2

Bilderna kommer från style.com, och har ni dålig syn kan jag berätta att de vackra små sakerna är från Chloé, Hermès, Oscar de la Renta och Lanvin. En gång ska jag bli rik.

Varför mitt jobb är så chill

Numera arbetar jag som administratör på Stockholms Stad, vilket inte är alls lika flashigt som det låter men ändå något som jag tycker riktigt bra om. Jag sitter på kommunikationsstaben och sammanställer enkätundersökningar – i praktiken innebär det att jag överför siffror från exceldokument till en hemsida.

Arbetet må vara monotont, men det är precis den här typen av jobb som jag tror att jag behöver ägna mig åt just nu. Jag får komma och gå precis som jag vill (jag kan alltså jobba nästan hur mycket eller lite jag vill), jag är helt oberoende av andra människor och arbetet är väldigt tacksamt på så sätt att jag hela tiden arbetar mot ett mål, och kan tydligt se mina framsteg.

Dessutom är min arbetsplats förlagd till Stadshuset, vilket är awesome. Jag har ett passerkort, så jag kan typ gå runt överallt i hela Stadshuset. Och jag har en egen inloggning till Stockholms Stads intranät. Summan av kardemumman: jag känner mig galet proffsig.

Sedan så tycker jag faktiskt att det jag gör är meningsfullt också. Just nu arbetar jag med en enkätundersökning från förskolan; föräldrar tycker till om sina barns förskolor, jag sammanställer resultatet och sedan läggs det upp på stockholm.se så att det ska bli lättare för nyblivna föräldrar att hitta en bra förskola till sitt barn. Det är faktiskt viktigt.

Så höstigt perfekt

Idag har varit en supermysig jag-bryr-mig-bara-om-mig-själv-dag. Efter en lång, mumsig och innehållsrik frukost och några timmar då jag utövade den något förbisedda konsten att göra ingenting tog jag en promenix till biblioteket. Resten av dagen har jag läst. Det är så underbart att läsa just bara för sitt eget höga nöjes skull.

Imorgon ska jag dock till jobbet, för nu fungerar databasen igen. Det känns faktiskt ganska bra, inte bara för att jag drar in lite cash och för att det ger mig en sysselsättning, utan också för att det på något lustigt sätt känns ganska meningsfullt. Jag kan berätta om vad exakt det är jag gör en annan dag, för nu ska jag måla naglarna.

Bisous!

Fika en masse

Igår träffade jag Denice en sista gång innan hon åker tillbaka hem till Malmö. Planen var att vi skulle ta oss till Kungsholmen och hitta något mysigt ställe att fika på där, eftersom vi båda har kommit fram till att vi älskar Kungsholmen men sällan är där (man blir har ju blivit lite lätt Söderifierad med åren). Men jakten på en kappa och en tröja fick oss istället att irra runt i City, och tillslut hamnade vi inte alls på Kungsholmen utan på Mojo. Men det var nog så trevligt.

DSCN1671

Kanelbullarna var enorma. Det var seriöst de största kanelbullarna jag sett i hela mitt liv. Det var som om man hade tagit en bulldeg och gjort den till en enda gigantisk bulle istället för typ sexton normala. Men den var god, konstigt nog. Jag och Denice samarbetade i kampen för att lyckas äta upp den, vi lyckades nästan.

DSCN1672

Någonting jag faktiskt lyckades med var att hitta tröjan som jag sprungit runt över typ hela London för att hitta, ironiskt nog. Det började med att jag såg den i en HM-butik första dagen i London, men var alldeles för trött för att orka leta fram rätt storlek och prova. När jag kom tillbaka nästa dag var den spårlöst försvunnen, så jag frågade efter den. Personalen på övervåningen sade att om den fanns kvar, var den nog på nedervåningen. Personalen på nedervåning var bombsäkra på att den fanns däruppe. Jag gick in i varenda HM jag såg för att fråga efter den, vilket var jättejobbigt eftersom jag aldrig lyckades komma på vad paljetter heter på engelska. Tillslut gav jag upp. Men nu har jag hittat den! Undanstoppad på ett random ställe, och bara i ett exemplar, men jag fick tag på den och jag är glad!

DSCN1684

Ytterligare en sanning om Twilight

När vi skulle åka hem från London, och stod och väntade på att få gå ombord på vårt plan sisådär klockan halv sex på morgonen, stötte vi på några Twilight-fans som stod precis bakom oss i kön. De hade varit på konvent, missat sitt plan, sovit på flygplatsen bla bla bla.

Anledningen till att vi började prata med dem var att en av dem helt plötsligt började vrålstirra på Maria, som också kände igen personen ifråga (det visade sig att de hade gått i samma skola på lågstadiet eller något) och vi tjuvlyssnade på dem och hörde att de hade varit på något konvent. Så Maria frågade: ”Vad har ni varit på för konvent?” varav alla tre genast började skruva på sig generat, men svarade ändock att de har varit på Twilight-konvent och tydligen tyckt att det var jätteroligt. Fast de kunde inte låta bli att försvara sig med ”lite skämmigt, men…”, eller den andra tekniken; aggresivt utropa ”jag skäms minsann inte!”

Förra hösten (tror jag att det var) skrev jag en krönika i ponton om fenomenet Twilight. Jag tror att vi alla redan är överens om att jag tycker att böckerna är fruktansvärt dåliga, men det spelar ingen roll egentligen för alla får tycka vad de vill och jag kan absolut förstå varför vissa lockas av den typen av litteratur. Men vad jag verkligen stör mig på är att en stor del av alla Twilight-fans inte står för vad de gillar. Twilight och skam går hand i hand – det verkar som att det inte går att säga att man tycker om Twilight utan att i nästa andetag redogöra för om man skäms eller inte. Och då finns det tydligen två taktiker: erkännande eller förnekande.

Det mest talande exemplet är ett debattinlägg i DN som publicerades när Twilight-debatten var som hetast i Sverige. (Oh, det var tider det, när Twilight debatterades i DN. Sådant gillar vi.) Grundarna av sajten bokhora.se skrev ett seriöst inlägg – som ett svar på en negativ recension av den fjärde boken – där de inte försvarade boken som bok, utan snarare sin rätt att läsa den. Som om att de accepterar att det är en litteratur som anses vara dålig, och därför försöker försvara sig själv istället för böckerna. Det är patetiskt. Hur kan man vara fan av något som man skäms för?

Jag menar, allt jag läser har inte Nobelpriskvalitet (tack och lov), utan långt ifrån, men jag tycker inte att det är dålig litteratur för det. Ni får gärna älska Twilight, precis hur mycket ni vill, men snälla försök att inte skämmas för det. För det är så uppenbart att ni gör det.