Nu är det jul igen

Igår var det första advent och imorgon är det dags att käka upp den första chokladbiten i adventskalendern. Det visste vi redan, tänker ni. Jag misstänkte att ni gjorde det. Men jag hade liksom inget annat att berätta.

Jag skulle i och för sig kunna berätta om i fredags, när vi firade Isabelles födelsedag, skrek åt papegojor, åt kladdkaka med Ahlgrens bilar i, fick märkliga déjà vu-upplevelser av en tidigare okänd människas röst och försökte lära en finsk utbytesstudent allt om svensk schlager.

Eller så skulle jag kunna berätta om i lördagskväll, då jag och Gabbi såg Emil Jensen på Södra teatern, och sedan träffade Filip och analyserade varandras personligheter och karaktärsdrag tills klockan blev sent.

Och jag antar att jag har berättat om det nu, på ett sätt.

Annonser

Ett blogginlägg på en spik

Jag sitter och funderar lite på vad jag allra helst skulle vilja göra i just detta ögonblick. Och jag då tänker jag på Monopol. Ibland är saker och ting verkligen helt vrickade. Det finns så många fina stränder, så många häftiga stadsmiljöer, så stört mycket coola människor – och allt jag vill är att spela Monopol med någon trevlig person. I alla fall just nu.

Sedan så tänker jag nog inte så mycket mer. I alla fall inte just nu. Det är egentligen ganska märkligt det där, ibland är man så full av åsikter att man bara vill skrika ut allt och orden liksom bubblar ur en utan kontroll, så det låter mest sdhkrtfwoit. Och ibland kan man liksom inte tänka på någonting alls. Man har på något sätt inget att säga. Så det låter bara … ingenting.

Nehepp. Det är en dag imorgon också. Förhoppningsvis har jag något inressantare att säga då.

En barnvakts liv efter klockan 20:00

Klockan är nu 20:08. Astrid slocknade prick 20:00, precis på utsatt tid. Och det här är typ varför jag är barnvakt. Nej, okej kanske inte. Anledningen till att jag så ofta tar hand om barn som ett extrajobb är att jag började med det när jag var i femtonårsåldern, och då fick jag referenser inom branschen (hoho) och sedan när jag verkligen behövde ett jobb på riktigt var det lågkonjuktur och det fanns liksom inte så mycket annat att göra. Men jag måste erkänna att det är en otroligt skön känsla när barnet sover och man kan göra i princip vad man vill, och få betalt för det. Underbart.

Synd bara att tv:n inte funkar i det här huset. Jag hade gärna sett på Morden, en svensk deckarserie som går på svt. Den är bra. Typisk svensk deckare. Men nu går ju inte det, så jag kommer antagligen att sitta framför datorn. Och titta på Merlin-avsnitt. Det är verkligen inte fy skam!

Bara en vanlig dag

Jag är faktiskt lite trött. Så där att jag sitter och läser men somnar över boken. Som tur var är det inte något jag måste läsa, för då hade jag varit körd. Nu är jag bara trött. Gick hem från jobbet efter lunch idag, i syfte att skriva på min Strageintervju. Det gick sådär. Men det blir nya tag imorgon!

Jag har förresten blivit helt besatt av Ahlgrens bilar med choklad. Det är seriöst det godaste godis jag ätit i hela mitt liv. Jag kan inte sluta trycka i mig det. Vilket såklart är dåligt. Annars har jag haft Haribo fruktnappar som favoritgodis i hela mitt liv. Det är ganska roligt. Jag älskar fortfarande nappar, men tyvärr tror jag att de har ändrat receptet lite, för de är aldrig lika färska som de brukade vara förut. Men nu är det alltså Ahlgrens mjölkchokladsplashade bilar som jag inmundigar tjugofyra-sju.

Nu ska jag hem till Filip, för vi ska se Henrik Schyfferst show ”The 90’s – Ett försvarstal”. Den är jätterolig tycker vi. Dessutom fungerar den som en kickoff inför att vi ska börja skriva på vårt fanzine-i-brist-på-något-bättre-att-kalla-det om 00-talet.

Den sista sanningen om Twilight

Ursäkta bloggtorkan, men jag lovar att vara tillbaka nu.

Igår var jag, Maria och Therese plus pojkvän med medföljande kompis och såg New Moon. Jag ville se den, absolut. Dels för att jag älskar att hata Twilight, dels för att jag kände att jag var tvungen för allmänbildningens skull, men till lika stor del för att jag tyckte att den första filmen faktiskt var helt okej – till och med ganska bra på sina ställen.

Men New Moon var inte okej. Den sög. Och den gjorde verkligen det, det är inget som jag bara säger. Det lovar jag. Vad handlade den om? Jag vet fan inte. Edward är tvungen att lämna Bella för att han inte ska skada henne. Bella blir deprimerad. Bella börjar umgås med Jacob, som blir kär i Bella. Bella börjar må lite bättre. Bella är genom hela filmen största bitchen och otroligt elak mot Jacob. Sedan visar det sig att han är en varulv, så han kan inte heller vara i närheten av Bella, av rädsla att skada henne. Typ. Jacob och Edward fightas om Bella. Bella försöker utsätta sig för så stora faror som möjligt för att Edward ska komma tillbaka och rädda henne. Det resulterar i att Edward tror att Bella är död (fast det är hon inte, för Jacob räddade henne), och eftersom han inte kan leva utan henne så åker han till några slags italienska ärkevampyrer för att få dem att döda henne. Bella räddar honom. Sedan skiter hon i Jacob totalt. Slut.

I filmen, som för övrigt är över två timmar lång, finns det egentligen bara två olika scener. 1) Bella och Edward citerar Romeo och Julia för varandra, eller något annat romantiskt. Ibland är det Bella och Jacob istället. 2) Varulvarna fightas med vampyrerna.

Den var verkligen helt stört dålig. Nu tänker jag ge upp Twilight, för alltid. Tack och adjö.

Det finns fortfarande ett litet emo inom mig

Intervjun gick riktigt bra, måste jag säga. Fredrik Strage är ju en levande citatmasking, känns som att mitt största problem är att välja vilka av alla hans anekdoter jag ska ha med i artikeln. Det finns bland annat en om Gry Forsell som jag tror ni kommer att gilla.

Dessutom var han sjukt trevlig. En fråga som jag ställde till honom var om han hade några råd till unga med journalistdrömmar. Han sade att det gällde att ha ett eget expertområde och bli oslagbar inom det. Som exempel sade han att om någon specialiserade sig på emomusik, som ändå så många kids gillar men ingen över 25 fattar ett smack av, skulle den säkert få recensera skivor någonstans. På bussen hem lyssnade jag på My Chemical Romance.