Efter snö kommer vårkväll

Något av det vårigaste jag vet är levande ljus i dagsljus. Den där känslan av att man tänder ljusen när man ska sätta sig och äta vid den vanliga tiden och helt plötsligt en dag är det fortfarande ljust ute. Sagolikt. Äntligen ser inte stearinljusen i skira pastellfärger man köpte någon gång i slutet av januari helt malplacerade ut längre, utan de antar samma färg som vårhimlen.

Imorse när jag och Stefan vaknade upp till ilskna snöflingor bestämde vi oss helt enkelt för att inte gå utanför dörren idag. Så vi har legat i soffan, kollat på serier, ätit bullar, och bara tagit det väldigt lugnt. Det kändes som att en sådan dag behövdes.

Om kroppsideal och viktfixering

Jag har varit liten och smal hela mitt liv. Från det att jag var nyfödd till mitt nu 21-åriga jag har jag alltid legat en bit under det som anses vara ”normalt”, men jag har alltid mått bra, och känt mig hälsosam och frisk. Visst, jag är rätt svag och extremt otränad, men det är ingenting som har med min medfödda kroppsform att göra.

Genom min uppväxt har jag, precis som alla andra, varit mer och mindre nöjd och tillfreds med mitt eget utseende. I min klass i lågstadiet kallades jag Lill-Elin, eftersom det fanns två Elin i klassen. Den andra Elin, som var precis lika gammal men något längre och med lite mer kött på benen, fick bli Stor-Elin. Stor-Elin gillade dock, kanske av förståeliga skäl, inte att bli kallad Stor-Elin (vi var ju lika gamla, vilket betonade att epiteten var enbart utifrån hur våra kroppar såg ut). Efter att hon hade berättat det så började vi kallas efter våra initialer istället – men eftersom båda hade efternamn som började på bokstaven A var det inte helt problemfritt. Det slutade med att hon kallades Elin Ah och jag blev Elin As. Vilket jag hatade. Vem vill bli kallad As liksom? Men eftersom det var synd om Stor-Elin för att hon hade blivit kallade Stor-Elin var det As som klassen och fröken höll fast vid. Vad jag egentligen hade tyckt om att heta Lill-Elin var det ingen som ens reflekterade över.

I mellanstadiet hade jag bytt skola och var ganska blyg, vilket bidrog extra till att jag sågs som den lilla tjejen. Killarna i skolan hade kommit på hur underhållande det var att bära omkring på mig, och folk slutade aldrig säga saker som ”du väger ju ingenting!” och ”Äter du aldrig något?”. Fast det gjorde jag ju såklart. Jag åt, precis som vilken annan människa som helst. Jag var och är liten, det är så jag ser ut och det är inget jag bara kan ändra på. Skolsyster var dock av en annan åsikt. Efter att ha förmanat mig i ungefär två års tid att jag ”borde äta upp mig lite inför nästa hälsokontroll”, skickade hon mig till en doktor för att undersöka varför jag inte vägde mer. Till saken hör att jag gick upp i vikt, och blev längre, precis som barn ska, men jag var bara liten. Hos doktorn fick jag ta blodprover och sådant, och det uppdagades att ingenting var fel på mig. Såklart.

I högstadiet var jag, precis som alla är i högstadiet, rätt så kroppsfixerad och hade oerhörda komplex över att jag var så tanig. Medan mina kompisar fick klädsamma former var jag platt som en pannkaka, vilket såklart inte var särskilt roligt. Jag fick höra någonstans att fettet (om man har tur) först lägger sig på bröst och rumpa, så jag försökte verkligen äta så mycket jag bara kunde, men jag gick inte upp i vikt.

Idag är jag, som tur är, väldigt nöjd med mig själv. Jag kan titta mig i spegeln och tänka ”hej snygging!” utan att ljuga för mig själv det minsta. De allra flesta dagar, i alla fall. Såklart tycker jag att det kunde vara klädsamt med ett par kilo till, men jag vet att jag kan inte gå upp i vikt, i alla fall inte just nu. Det spelar ingen roll hur mycket jag trycker i mig, det är såhär jag ser ut.

Vad jag egentligen ville säga med det här, är att jag tycker att alla bör tänka en extra gång innan man kommenterar någons vikt, oavsett om personen är tjock eller smal. Ingen skulle drömma om att säga till en lite rundlagd person att den  borde banta eller förmana den: ”ska du verkligen äta upp allt det där?”. Jag däremot, får fortfarande höra att jag är liten, och hamnar ofta i situationer där folk säger ”men ska du inte äta mer?” (trots att jag redan ätit en normalstor portion) eller ”låt mig bära den där, du är så liten och nätt”. Jag tror egentligen inte dessa personer menar något illa, men jag vill bara uppmärksamma alla på att sådana kommentarer sätter sig, precis lika mycket som tjockiskommentarer sätter sig på tjocka människor. Jag är smal, frisk, och nöjd med min kropp. Det sista jag vill höra är att jag är onormal, eller ännu värre, bidrar till sjuka kroppsideal. För det gör jag inte, det är bara såhär jag ser ut.

Anledningen till att jag tar upp det här helt plötsligt är dels att jag har funderat på det en längre tid, men också för att Victoria skriver bra om det. Läsa gärna hennes inlägg, och döm inte andra efter deras utseende.

En onsdagslista

10 saker jag tycker om:
Ta en riktigt lång promenad och sedan fika efteråt.
Surt smågodis.
Känslan av att vara riktigt nöjd med något man just gjort.
Inredningsprogram på tv.
Att pussa Stefans kindben.
Småbarn.
Alla sorters bullar och kakor.
Skor.
Fina, inspirerande bloggar.
Augustikvällar.

9 saker jag tycker mindre om:
Marsipan.
Matematik.
Folk som klagar utan att ta tag i saken.
Djur.
Pretentiösa typer.
När jag har lockat håret och det sedan börjar ösregna så allt blir spikrakt igen på en gång.
Folk som inte kan erkänna att de har gjort fel.
Havregrynsgröt.
Oärlighet.

8 bloggar jag läser:
Emma.
Elsa.
Beata.
Barbro.
Sandra.
Bella.
Clara.
Emily.
Felicia.

7 saker jag vill göra i framtiden:
Jobba på ett bokförlag.
Åka till en paradisö i Karibien med Stefan.
Ha ett hus på Rivieran eller i Provence.
Bo i ett hus med torn.
Åka till Paris med Denice, och till New York med Therese och Maria.
Skriva en bok.
Bli jätteduktig på att fotografera.

6 böcker jag tycker om:
Harry Potter-serien av JK Rowling
Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda.
Vindens Skugga av Carlos Ruiz Zafón.
Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg.
Det här är allt av Aidan Chambers.
The Princess Diaries av Meg Cabot.

books

Klicka på bilden för att komma till källan.

5 saker jag är rädd för:
Eldsvådor.
Att bli ensam.
Att inte räcka till.
Att det inte ska bli som jag har tänkt mig.
Att åka med kryssningsfartyg.

4 ord som beskriver mig:
Glad.
Reflekterande.
Envis.
Självsäker.

3 saker jag ser fram emot:
Att baka världens maffigaste chokladtårta under påskhelgen.
Att bli klar med min utbildning och börja tjäna pengar.
Att Stefan kommer hem från jobbet.

 

2 snygga killar:

Stefan Alvå.
Louis Garrel.

1 bra låt:
Faustine med Luke.

Trädgårdsdrömmar

Idag hämtade jag mina småkusiner på dagis, och på vägen till deras hus gick vi förbi så himla många fina vårblommor som poppade upp överallt i folks trädgårdar. Krokus såklart, och vintergäck, snödroppar, blåsippor och till och med några små frusna violer trängdes i de fortfarande vintergrå gräsmattorna. Jag blev genast besviken över att inte jag hade fullt med vårblommor i min trädgård. Blåsippor är såklart svåra att kontrollera, men resten av de vanligaste tidiga vårblommorna är ju faktiskt lökväxter, vilket betyder att man kan plantera dem. Frågan är bara när? Uppenbarligen är det för sent nu, men jag undrar om jag ska sätta lökar till hösten för att få fina blommor i mars nästa år, eller hur det fungerar. Måste genast ta reda på det.

Deadheaded violas

Ju mer jag funderade på det här med trädgård desto mer sugen blev jag på att faktiskt göra något åt det. Trädgården utanför mitt och Stefans hus är inte stor, men den är väldigt mysig – eller har i alla fall potential att bli. En tjock, hög häck av cypresser stänger gatan ute, vi har ett trädäck utanför dörren, en liten sittgrupp i ett soligt läge och två fina syrenbuskar. Sedan finns det också skelettet av en julgran, en sprucken kruka med döda pelargoner i, en gräsmatta som mer är mossa och jord med enstaga inslag av grässtrån och ett allmänt skräphörn med konstiga bräder och några omotiverade trädgårdsstolar. Men det är ju ingenting som inte går att fixa till!

vill ha smultron i kruka!

Första steget är att byta ut de ruttna pelargonerna mot en fin grupp med påskliljor och penséer, men sedan tänker jag mig att jag vill ha många många krukor med massa olika blommor i, och jordgubbar eller smultron! Trädgård i kruka måste vara den enklaste formen av trädgård, tänker jag, och dessutom ser det väldigt gulligt ut. Till nästa år vill jag som sagt odla vårblommor, och om jag blir riktigt ambitiös kanske jag försöker anlägga någon form av rabatt eller i alla fall rensa upp lite skräp och ogräs. Kommer bli så himla fint! Fortsättning följer, förhoppningsvis.

pots.

Källor till alla bilder finns här.

Skolådor är den bästa sortens lådor

CnAXHS

Häromveckan köpte jag ett par nya skor! Jag gick förbi dem på väg till tåget, och kunde helt enkelt inte motstå deras löften om sommarflanerande, parkhäng och middagar ute. Längtar så mycket tills det blir tillräckligt varmt för att jag ska kunna använda dem!

De är i den perfekta blå färgen, har guldspännen och breda klackar som gör de stadiga att springa omkring på. Från Bianco, om ni undrar!

Cykelturer, bullbak och så lite strosande

Hej mina hjärtan! Har ni haft en bra helg? Min har sett ut lite som ovan, vilket ju inte känns helt fel. Lördagen började med att jag satt och pluggade några timmar, sedan åkte jag och Stefan in till stan och bara strosade runt ett tag. Idag har jag pluggat några timmar på morgonen igen (duktiga jag!), och när jag tröttnade på det tog jag min cykel och cyklade iväg  till affären för att köpa lite sådant som behövs för ett stort bullbak. Sedan satte jag igång att göra bullar, och när de var färdiga tog jag och Stefan en liten promenad i den sena eftermiddagssolen. Nu sitter han och spelar lite gitarr, jag buffrar ett avsnitt av Downton Abbey (näst sista på andra säsongen, börjar undra vad vi ska titta på när den är slut) och om ett tag blir det bullfika. Mums!