”Obviously, Doctor, you’ve never been a 13-year-old-girl.”

Jag såg The Virgin Suicides i helgen, Sofia Coppolas första långfilm. Den var himla bra, som en high school-film fast smartare. Det är nog det jag gillar mest med Sofia Coppolas filmer, att hon kan berätta om hemska, sorgliga saker på ett så lättsamt sätt, utan att det blir konstigt eller glättigt eller respektlöst. Det känns opretentiöst och äkta, på något sätt.

Tänkte skriva vad filmen handlar om, men har ni inte redan sett den tror jag det bästa är att ni helt enkelt gör det, så får ni se själva. Ni kommer inte bli besvikna, promise.

Annonser

En man som sover

Jag har just sett Un homme qui dort, filmversionen. Den var precis lika flummig som boken är. Fast snubben det handlar om var mycket snyggare än jag hade tänkt mig. Vad nu det ska vara bra för.

Un homme qui dort

Voici un homme qui a vingt-cinq ans et vingt-neuf dents.

Adèle Blanc-Sec

Förra helgen var jag och Elinor i Cannes och såg en film som heter Les aventures extraordinaires d’Adèle Blanc-Sec. Den var bra! Är från början en BD (franskt seriealbum) som handlar om en detektiv – Adèle – som löser mysterier vid förra sekelskiftet. Och hon är ascool!

 

Adèle Blanc-Sec 1

Adèle Blanc-Sec 2

Adèle Blanc-Sec 3

Adèle Blanc-Sec 4

Adèle Blanc-Sec 5

Adèle Blanc-Sec 6

 

Det bästa med filmen var trots allt kostymen och scenografin, som skapade precis rätt sekelskiftesmuseumsromantik, om ni förstår vad jag menar.

On a vu Alice!

Idag åkte jag och Elinor till Cannes för att äntligen se Alice i Underlandet (den hade inte premiär här förrän i torsdags, typ). Jag hade på mig mina mesta movie star-solglasögon, men de fick jag byta mot ett par 3D-brillor när vi kom fram till bion. Filmen var bra, kanske lite mycket Disney och lite mindre Tim Burton, och likheterna med den tecknade Disneyfilmen var mer än slående, men den var helt klart sevärd. Jag fick lite känslan av att om Tim Burton hade fått göra filmen under ett annat produktionsbolag hade han kanske kunnat ta ut svängarna lite mer och då hade filmen antagligen blivit ännu bättre. Disney är ju ändå Disney. Så den höll inte riktigt för hypen, men å andra sidan, hur många filmer gör det egentligen?

 

Photo0370 Fix

Jag i mina heta 3D-glasögon. De som finns i Sverige är snyggare!

Jag har inte sett en film i 3D sedan jag såg Spy Kids 3D när den gick på bio 2003. Och det var lite skillnad, kan man säga. Då hade de ju verkligen byggt upp hela filmen speciellt för 3D med extra många flygande saker och sådant, men i Alice så var det faktiskt väldigt snyggt gjord. Det var en galet snygg film, det kan jag inte neka till. Den är värd att se enbart för slotten, the Cheshire Cat och Alices klänningar.

Den sista sanningen om Twilight

Ursäkta bloggtorkan, men jag lovar att vara tillbaka nu.

Igår var jag, Maria och Therese plus pojkvän med medföljande kompis och såg New Moon. Jag ville se den, absolut. Dels för att jag älskar att hata Twilight, dels för att jag kände att jag var tvungen för allmänbildningens skull, men till lika stor del för att jag tyckte att den första filmen faktiskt var helt okej – till och med ganska bra på sina ställen.

Men New Moon var inte okej. Den sög. Och den gjorde verkligen det, det är inget som jag bara säger. Det lovar jag. Vad handlade den om? Jag vet fan inte. Edward är tvungen att lämna Bella för att han inte ska skada henne. Bella blir deprimerad. Bella börjar umgås med Jacob, som blir kär i Bella. Bella börjar må lite bättre. Bella är genom hela filmen största bitchen och otroligt elak mot Jacob. Sedan visar det sig att han är en varulv, så han kan inte heller vara i närheten av Bella, av rädsla att skada henne. Typ. Jacob och Edward fightas om Bella. Bella försöker utsätta sig för så stora faror som möjligt för att Edward ska komma tillbaka och rädda henne. Det resulterar i att Edward tror att Bella är död (fast det är hon inte, för Jacob räddade henne), och eftersom han inte kan leva utan henne så åker han till några slags italienska ärkevampyrer för att få dem att döda henne. Bella räddar honom. Sedan skiter hon i Jacob totalt. Slut.

I filmen, som för övrigt är över två timmar lång, finns det egentligen bara två olika scener. 1) Bella och Edward citerar Romeo och Julia för varandra, eller något annat romantiskt. Ibland är det Bella och Jacob istället. 2) Varulvarna fightas med vampyrerna.

Den var verkligen helt stört dålig. Nu tänker jag ge upp Twilight, för alltid. Tack och adjö.

Lyckopiller

Igår såg jag en film som gjorde mig så himla glad. En sådan där film som får en att vilja skutta ut ur biografen och bara springa runt runt och leka flygplan på ett öde och regnvått Hötorget. En sådan där film som får en att känna sig oslagbar och snygg och som att man har alla möjligheter i världen. Som får en att känna att man kan hångla upp vem som helst på gatan och sedan bara gå vidare och musiken kommer att fortsätta att spela. Jag såg (500) Days of Summer och det är banne mig det finaste jag sett på länge.

Den innehåller dessutom snygga skådisar, ett galet bra soundtrack, många Sverige-referenser och precis den rätta indiekänslan. Se den, eller ångra er!

(Och som en bonus var Sandra Beijer på samma visning som jag, och hon var såklart jättesöt och hade sin pojkvän med sig. Det blev jag också glad av.)