Saker jag ska göra idag

Jag tänkte börja det här inlägget med att skriva om hur mycket ångest jag har för att jag aldrig skriver någonting överhuvudtaget. Men sedan så kom jag på att ingen mår bättre av att jag wainar om ord som inte existerar. Så jag bestämde mig för att försöka skriva några vettiga istället. Ord alltså.

Jag kan till exempel berätta om hur varmt, soligt och underbart vårigt det är utomhus idag. Jag kunde ha min vårjacka utan att frysa någonting alls, och det är kärlek.

Sedan kan jag berätta att jag läser en sådär alldeles lagom underbar bok – Det här är allt av Aidan Chambers, utförligare rapport fås så fort jag har läst ut tegelstenen. (Jag gillar egentligen inte benämningen tegelsten på böcker, eftersom det låter så negativt fastän tegelstenar i allmänhet brukar vara ganska bra. Men den här boken ser ut typ som en tegelsten i formen, så jag kunde inte låta bli.)

I övrigt ska jag idag skjuta hål i mina öron, gå på mattelektion, skriva ett PM för ett nytt fantastiskt bostadsområde i Slakthusområdet, passa en dinosauriebebis och se på House. Kan nog bli en bra dag.

Annonser

Faith & Lisbeth

Kick-ass kvinnliga karaktärer. Eller nej förresten, ta bort kvinnliga. Bara karaktärer som är så förbannat coola att jag inte riktigt vet var jag ska ta vägen. Karaktärer som får mig att vilja ändra personlighet totalt. Som får mig att vilja bli hård och besynnerlig, som får mig att vilja … jag vet inte riktigt. Bli som de. Bry mig lite mindre, men samtidigt bry mig jävligt mycket mer. Fast det här handlar inte om mig, det handlar om karaktärerna.

Jag har stött på ovanligt många på sista tiden. Inte för att det är särskilt vanligt att definiera två som många, men jag har hittat två på kort tid. Det händer sällan. Faktum är att om jag tänker tillbaka, funderar på vilka karaktärer som tidigare har varit på det här sättet, karaktärer som jag har känt likadant för, så hittar jag ingen. Luna Lovegood är cool på ett helt annat sätt, hon passar inte mallen. Pippi Långstrump är för galen på något sätt, och dessutom så förknippad med så mycket annat att hon blir svår att förhålla sig till. Även fast jag, om jag var lite mer feministiskt engagerad och hade spenderat något år tillsammans med kulturvetare eller andra förstå-sig-påare säkert skulle referera till henne som grunden för alla tuffa, annorlunda, kvinnliga karaktärer. Men jag tänker lämna Pippi utanför.

Den första karaktären som passar in på beskrivningen ovan som jag träffade var Faith, från spelet Mirror’s Edge. Hon är förbannat cool, och en riktig superhjälte. På ett nytt sätt, inbillar jag mig. Inte riktigt superhjälteaktigt, utan snarare bara tufft. Smart, snygg utan att vara ett utstuderat sexobjekt. Eftersom hon är en spelkaraktär är det såklart svårt att hitta komplexitet i henne, och därför kanske hon inte riktigt kvalar in. Men hon var den som fick mig att tänka på det här och dessutom påminner hon otroligt mycket om den person som jag egentligen skrev det här inlägget för.

Lisbeth Salander. Ja, jag har just varit och sett Män som hatar kvinnor. Nej, jag har inte läst böckerna. Ja, det var en riktigt bra film – Sverige är i alla fall bra på en typ av filmproduktioner. Även fast de fick mycket gratis tack vare den underbara, osannolika, fruktansvärda historia som jag varken kan eller vet om jag riktigt vill förstå hur man kan komma på. Lisbeth är en superhjälte, på samma sätt som Faith. Hon är helt vansinnig, men hon är en galet intressant karaktär. Hon har komplexitet, men den hålls hemlig. Samtidigt känns hon levande, på något sätt utstuderat grym men ändå kämpandes för de goda. Ett offer som vägrar vara ett offer. Självaste essensen av hård och besynnerlig.

Noomi Rapace vet hur man spelar hård och besynnerlig. Var kom hon ifrån? Varför har ingen tidigare insett hennes storhet? Jag är ett fan, och jag väntar på nästa film. Noomi Rapace kan vara min nya svenska favoritskådespelerska. Tuva Novotny får känna sig nedknuffad, för här har vi en som har både skönhet och en otrolig skicklighet när det kommer till sitt yrke.

Jag vill också vara hård och besynnerlig.

Bye bye Simone

Vi är klara med projektetarbetet. Det är tryckt och limmat och klart. Allt som återstår är att spy ut sig lite logganteckningar och skriva en utvärdering, vilket borde kunna genomföras ganska smärtfritt. Som Anna sade, jag är inte missnöjd. Jag är inte heller överdrivet exalterad över resultatet, mest lättad. Projektarbetet är över. Den hundra poäng långa superlöjliga kursen som genast borde elimineras från alla landets gymnasieprogram är officiellt över. Gratulera mig.

Grattis Won-Won!

ron-weasley

Idag blir Ronald Bilius Weasley 29 år. Ron, som alltid gått i skuggan av någon annan, alltid ett steg bakom. Först som skuggan av sina bröder, sedan efter Harry under hela deras tid på Hogwarts. Ron, som aldrig trodde att han var modig nog, som aldrig riktigt såg sig värdig varken Harrys vänskap eller Hermiones kärlek. Alltid detta lilla stråk av avundsjuka gnagandes någonstans långt innanför det röda håret och den långa näsan, prydd av ett oräkneligt antal fräknar.

Trots det, har Ron växt upp. Trots att han blivit i princip nedgraderad till ett verktyg för komik i fem filmer har han hållt hoppet uppe. ”Yeah, that’s me, Harry Potter’s stupid friend”. Han kände det på sig, men han axlade manteln och växte med den.

Han offrade sig för Harry i jakten på De vises sten.  Han följde efter Harry ned i Hemligheternas kammare för att rädda sin syster. Han försvarade sig och sina vänner mot Dödsätare både på Mysteriedepartementet och på Hogwarts. Och han räddade Harry från att drunkna och besegrade en Horrokrux.

Alltid ett steg bakom, alltid vaktandes Harrys rygg. Jag hoppas innerligt att han fick all den berömmelse, eller kanske snarare det erkännande, som han förtjänar. Att han är lycklig med sin familj – Hermione, Rose och Hugo, och att han kan lätta på sin ödmjukhet bara en smula. Inse att han är en fantastiskt person och så mycket mer än skuggan av Harry. Att han är Ron, i hela sin fantastiskta person.

Jag önskar honom en underbar födelsedag.