Imorgon drar jag till Beligen, och stannar i tre veckor. Hittar jag något ekonomiskt sätt att få tag i internet kommer jag att blogga – och då lovar jag att göra det ofta – om inte, får ni hålla ut tills jag kommer hem igen.
Bisous!
(Ignorera det faktum att jag ska till den flamländska delen, och inte den franska.)
Jag råkade hitta gamla, sparade inlägg från en blogg jag hade när jag var femton-sexton. Det var intressant. Bland allt möjligt skräp upptäckte jag att jag till exempel relativt ofta brukade köra en dagens, som alla visst gjorde då. Så nu tänkte jag återvända till mig själv som femtonåring och publicera en dagens av idag.
Dagens…
…sysselsättning: Jag har läst (Carlos Ruiz Zafóns nya, Ängelns lek, är minst lika underbar som Vindens skugga!), gått en sväng med min moder till Nacka Forum, mest för att det inte fanns så mycket annat att göra, och ikväll ska jag fika med Denice som jag inte har träffat på ett tag.
…konstaterande: Hm. Måste man ha ett konstaterande varje dag? I så fall: Jag vill skriva. Ett mästerverk. Men det går inte så bra.
…sweetheart: –
…soundtrack: Yelles ”Je veux te voir”. Kolla in videon, den är underbar.
Jag har av någon underlig anledning fått ett sug efter att läsa modebloggar, så jag letade runt lite grann efter något som kunde verka intressant. Problemet med (de allra flesta) fashionpeople är att de inte är så bra med orden som jag skulle vilja. Visst, de kan vara jätteduktiga på trender, styling och allmänt ha på sig galet fina outfits och en intressant stil, men de kan inte skriva på ett sätt som blir underhållande. Och det förstör ungefär allting. Det finns såklart undantag, som DN:s Karolina Skande, och franska Garance Doré (även om jag inser att jag inte är tillräckligt bra på franska för att kunna bedöma hennes språk), och det är därför jag läser dem. Sedan finns det bloggare som Sofi Fahrman och Isabella Löwengrip som i alla fall kan den grundläggande konsten för hur man formulerar sig, vilket absolut är till deras fördel.
Det finns också de, alldeles speciella personer, som uppfyller alla kriterier jag egentligen kräver av en bloggare (och det är därför jag borde sluta bums på momangen, men det låtsas vi inte om); något intressant att säga, ett fint sätt att skriva på och förmågan att ta vackra bilder som man kan publicera. Sandra Beijer som skriver bloggen niotillfem är en sådan person. Men henne har jag redan bloggat om en gång så jag ska sluta tjata. Dock är det såhär att jag hittade en till person som uppfyllde alla kriterier, men hon finns inte på riktigt. Malmöoperans pr-blogg Black Ascot, som skrevs av en påhittad Östermalmsflicka vid namn Erica Ascot, verkar vara en underbar blogg. Jag läste ett inlägg, och reagerade genast på språket. Det var vackert, genomtänkt, som taget ur en roman. Det är synd att jag inte hittade den tidigare, för nu är den avslutad och det känns lite sent att sätta igång och läsa. Man vill ju inte vara efter.
Jag tror att bloggosfären skulle tjäna på om alla tänkte lite extra på sina formuleringar. Om man likställde bloggar med saker som publiceras i tidningar och böcker. Om hela samhället tog internet lite mer på allvar. Det finns märkliga, enligt mig störtlöjliga personer som då och då kommer med förslag om att man ska säkra kvaliteten på världens bloggar genom att kontrollera dem, genom att upprätta någon form av myndighet som ska agera förlag och styra över vad som publiceras och inte. Fel, fel, fel. Internet är fritt och om någon kommer och tar mitt fria internet ifrån mig ska den dö en långsam, plågsam död i ensamhet. Typ. Jag skulle inte vilja vara utan alla miljoners miljarders bloggar som finns. Men jag har en önskan om att hitta fler av de där guldkornen. Att hitta flera bloggare som har något att säga, och som kan säga det på ett intressant sätt.
Jag har en ny dator, som jag bloggar ifrån just i detta ögonblick. Det är ganska så underbart.
Idag har jag läst ut Harry Potter and the Philosopher’s Stone för tredje (!) gången. Det är löjligt att jag inte har läst den fler gånger än så. Den är så fin, så välformulerad och jag känner att jag inte kan skriva om det här på ett intressant sätt. Jag tog den ur bokhyllan en dag när jag var deppig, och när jag hade läst sista sidan var jag lycklig, that’s it.
Imorgon har jag ett stort, onödigt prov i engelska. Som är frivilligt, och som jag till och med betalar för. Det kan vara en av de stördaste grejerna jag har gjort i mitt liv. Två veckor efter studenten sätter jag mig ner en hel jävla dag för att göra ett engelskaprov som kostar 1700 spänn. I och för sig betalar skolan 1000, och min far har bidragat med 500, men det är principen. Om jag klarar det, och jag säger verkligen om, för det är inte precis som att jag har pluggat, så får jag ett certificat där det står att jag kan prata engelska på en viss nivå. Det certificatet kan vara bra att ha när man söker jobb eller ska plugga utomlands. Intalar jag mig. Ibland känner jag mig onödigt Hermione-ambitiös.
Det regnar. Jag sitter och gör tackkort som jag ska skicka ut till alla som kom på min studentmottagning. Jag vill hellre parkhänga med jordgubbar och solsken.
Imorgon ska jag kanske förhoppningsvis eventuellt (snälla!) köpa mig en laptop. Jag är så lycklig. En data till moi. En egen. Lyllos mig.
Observandum 